En oskön vegetarian

Så händer det igen. Jag sitter på en gasque, glad och förväntansfull på kvällen jag har framför mig. Har tidigare under dagen haft en längre ritual där jag putsat skorna, strukit skjortan och våndats i en timme över vilken slips jag ska ha på mig. Jag har småpratat lite med mina bordsgrannar, mest om vad de pluggar, och nu ska varmrätten serveras. Jag får en tallrik framför mig och ser genast hur killen snett mittemot mig rycker till.

”Varför är du vegetarian?”, kräver han svar på, varpå jag får börja argumentera för mitt val att äta andra saker än vad han äter.

Han verkar dock inte lyssna på vad jag faktiskt säger, utan avbryter mig snabbt och konstaterar att han minsann äter kött och att det inte är något fel med det. Det har med evolutionen att göra säger han förnumstigt varpå jag nickar mot honom, säger ett tafatt ”jaså”, och återgår till min paprika med fetaoströra. Sen spenderar jag en stor portion av kvällen med att förbanna den där störiga snubben för alla bekanta och obekanta, men framförallt förbannar jag mig själv.

Varför lät jag honom hållas? Inte var det för att jag var rädd för att förlora diskussionen och skämma ut mig. Jag har läst både djurrätt och rapporter om köttkonsumtionens kostnader. Det handlade snarare om att jag inte ville vara ”oskön”, bli förbannad och förstöra stämningen på festen. Men det är ett dumt och kanske rent utav farligt resonemang. Ska jag behöva stå ut med att bli ifrågasatt bara för att han är inskränkt? Ska jag låta honom hållas så att han aldrig behöver lära sig hur fel han har och hur sårande han beter sig?

Den kvällen beslöt jag mig för att sluta anpassa mig på fester. Det får ta en halvtimme av het debatt, mina bordsgrannar får sucka och himla med ögonen. Och kanske, men bara kanske, så kommer inte den där snubben att fälla den där kommentaren nästa gång. Han kanske har lärt sig bättre, eller så är han bara rädd för att mötas av en oskön vegetarians välriktade vrede.