Livet är inte en likeraket

I morse tog jag på mig min mörkgröna tweedkavaj, stora sköldpaddsmönstrade nördglasögon, la ner rött läppstift i väskan och packade datorn. Efter jobbet skulle jag skriva. Så som jag tänker mig att riktigt skrivande går till. Jag skulle hitta ett perfekt sunkigt café, kanske i Chelsea, beställa en rykande kopp kaffe och sjunka ner i någon form av läderfåtölj, sliten som fan (stolen alltså, inte jag). Inspirationen kommer så klart av sig själv eftersom jag är placerad i världsmetropolen New York. Omringad av the Great American Novelists, människor klädda i avant garde halsdukar och ett oklanderligt nbsp;utåtriktat socialt beteende, men med svår aura.

Dock har livet en tendens att inte bli som man tänkt sig. Låt oss titta närmare på hur det går till när saker så att säga skiter sig. Det ska poängteras att jag själv anser att jag jobbar bättre under press vilket ikväll innebar att jag hade ungefär fem timmar på mig att skriva innan deadline. De första 55 minuterna tillbringades med att googla fram ett café som mötte mina krav. När jag väl hittat det inser jag att det ligger ungefär 30 minuters promenad från jobbet. Ingen fara tänker jag, skönt med en promenad. Det tar exakt 63 svettiga minuter att gå till caféet. Kavajen åker oturligt nog av i gathörnet 32th amp; 9e, precis före det att en tredje gradens heroinist spottar ut en väl tilltagen loska. Den landar på min överarm. Mys. Caféet är även exakt så nedsläckt som det borde vara efter att tiden passerat stängningsdags. Besviken vandrar jag hemåt över avenyerna. Anländer precis i tid till att den sista timmen innan min deadline inleds och en av tre skavsårsblåsor spricker. Skönt. De storslagna planerna är ett minne blott och jag skriver den här krönikan under de tightaste tidsramar, tillsammans med min middag; frysta ärtor och vitt vin. Långt ifrån min planerade klyscha. nbsp;

För så fungerar livet. Det blir sällan som man tänkt sig. Vi lever inte i en Lo-fi-filtrerad långfilm. Även om man alltid ska sikta högre, sträva framåt, förbättra, så måste man någonstans sätta en gräns för iscensättandet. Sänka ambitionerna. Livet är inte alltid en likeraket. Ibland är en middag bara en middag, ett jobb bara ett jobb, och en krönika bara en krönika. nbsp;