Annons

Vart har min tid tagit vägen?


För några år sedan när jag först kom till Uppsala kändes det som att jag hade all tid i världen. Dagarna började kategoriskt efter tio, studierna tog inte alltför lång tid (och gick inte alltför dåligt), och nationsaktiviteter tog ofta upp hela eftermiddagar till sena nätter. Någonstans mellan allt vad jag sysslade med hann jag med stordåd som att sova middag, eller bara ha tråkigt och stirra i taket. Dygnen var långa och en vecka kändes som en tidsperiod som Rom kunde byggas på.

Jag förstår mig inte på tiden längre. Hur kunde jag känna att jag hade så mycket tid, och vart har den känslan tagit vägen?

Den här frågan är pressande för mig, eftersom jag numera ofta får känslan att tiden alltid springer ifrån mig. En vecka har knappt börjat innan nästa tar vid. Vad hände med alla de där dagarna där emellan? Dessutom har jag fått för mig att det här fenomenet har en skenande effekt. Det vill säga att tiden går bara fortare och fortare.

Ibland slår tanken mig om det här fortsätter, hur fort kan jag uppleva att tiden kan röra sig till slut? På ett sätt vill jag gärna se hur långt det går, men samtidigt är jag lite rädd för att min farhåga att tiden bara accelererar blir sann. Jag befinner mig helt enkelt i en ovisshet. Som samtidigt är väldigt tilltalande.

Självfallet är det här bara en fiktion. Tiden går inte fortare och det mesta av det här grundar sig i att jag har fler saker att göra. Flera av de sakerna jag sysslar med nu är säkert mer tidskrävande än de saker jag gjorde tidigare. Ta mina studier som exempel. Jag lägger ned mer tid på dem nu, samt är de är mer krävande då de är på en högre nivå än de jag läste mina första terminer.

Även om det är den rationella förklaringen till det hela, så tycker jag inte riktigt att det förklarar varför det nbsp;känns som att tiden bara ökar i takt. Jag har alltid haft mer eller mindre att göra tidigare, men min uppfattning av tiden har inte känts annorlunda för det. nbsp;

Jag får nog finna mig i att tiden kommer att obehindrat gå framåt. Min känsla av ett stegrande tempo är något jag bara får hålla jämna steg med. Även om jag inte riktigt kan sätta fingret på vart den kommer ifrån. Men vem vet, tiden kanske börjar sakta ned igen någon gång. Om den någon gång gör det vet jag precis hur det kommer gå till. Jag kommer att stirra upp i taket utan att reflektera över det, medan tiden sakta tickar på precis som vanligt. nbsp;


Annons

Annons

Läs mer

2024-03-01 09:23
Eric Axner-Norrman ponerar med sedvanlig humor och precision de olika vetenskapsdisciplinernas inbördes ordning i den…
2024-01-31 08:38
Eric Axner-Norrman skriver om tidsmaskiner och katter gömda i Engelska parken i månadens kåseri.
2023-12-21 12:10
Redaktionen sammanfattar året med Ergo inför årets slut. Vad har hänt sedan nyår egentligen?