Om cykling
Man cyklar för lite. På otaliga fester under min studietid i Uppsala har vi sjungit Povel Ramels klassiska snapsvisa Om cykling. Och jag har aldrig riktigt kunnat känna igen mig i texten. Det är väl ändå ganska få av Uppsalas studenter som skulle skriva under på att de cyklar för lite. Jag själv cyklar då jämt, i ur och skur. När jag kommit fram drypande av regn och fått sitta med blöta jeans och huttra på föreläsningen, vinglat mig hela vägen hem från Ikea med alldeles för stora saker på pakethållaren eller snott omkull på en isfläck, inte har jag då tänkt tanken att jag cyklar för lite.
Så i juni stod den där. En charmig krämfärgad Volvo, av ungefär samma årsmodell som jag själv, snart veteranbilsklassad. Till salu. Det var min granne som sålde, marknadsfört med hjälp av en handskriven lapp i bakrutan. Flera gånger i veckan cyklade jag förbi grannens parkering, och stod bilen där kikade jag nyfiket. Borde jag inte köpa den? Den var ju så fin. Billig var den också. Tänk, då skulle jag slippa de evigt blöta jeansen, de oplogade cykelbanorna, att komma hem från badstranden svettigare än när man åkte, krånglet så fort man behöver en ny bokhylla eller något annat som inte går att balansera på styret.
Sommaren gick och jag drömde om min veteranvolvo varje gång jag passerade. Men jag ringde aldrig grannen, jag köpte aldrig bilen. Och så en dag var den borta. Såld till någon annan. Och jag är inte ledsen.
För samtidigt som jag drömde om en torrare och bekvämare tillvaro, kom andra tankar smygande. Det var ju ändå ganska skönt att ta cykeln. Tänk vad enkelt det var att parkera till exempel. Man kan ju inte ens åka på böter om man ställer den lite dumt (bara en sån där präktig parkera-schysst-lapp). Man tar sig fram lätt och smidigt både på stigar genom stadsskogen och på smala kullerstensgränder. När något går sönder kan jag laga det själv, och får som teoretiskt lagd akademiker känna mig lite händig. Miljösamvetet mildras också. Dessutom får man vardagsmotion. En öl eller två till middagen gör inte heller att man måste ställa cykeln och gå hem. Och så är det ju faktiskt en enorm frihetskänsla att susa lite farligt fort ner för Carolinabacken, med håret fladdrande i vinden.
Min röda gamla hoj har många mil i hjulen, rostfläckar från långa vintrar utomhus och repor från vurpor och omkullblåsningar. Men den är min trotjänare, min bästa vän och min nyckel till frihet. Och även om jag fortfarande inte direkt tycker att jag cyklar för lite, så tänker jag att tids nog, tids nog får man åka bil.
