Syltburksångesten

Varför ligger det så mycket prestige i att öppna en syltburk?

Det finns få negativa känslor som mäter sig med den ångest som följer av ett misslyckat försök att skruva upp locket på en syltburk. Du kan försöka skylla på lockets glättiga yta, din egen handsvett eller vaga teorier om matknivar och vakuum. Men i slutändan vet du att syltburken symboliserar ett test. Öppningsförsöket innebär ett eldprov som röjer undan alla de bedrifter som annars brukar kunna stärka ditt självförtroende. För strunt samma om du har en fin universitetsexamen, ett svårhanterligt jobb eller tusen följare på Instagram. Inför syltburken är vi alla nakna.

Och när glasets hånande reflektion av ditt skamsna ansiktsuttryck studsar tillbaka på dig spricker din självbild som i en krossad spegel.

Syltburksångesten är nog extra svår för oss studenter. De flesta av oss ägnar majoriteten av vår tid åt att läsa, producera och kritisera teoretiska texter. Att tangentbordsknacka fram en uppsats framkallar inte några valkar på händerna direkt. Kanske blir då uppskruvandet av cirkulära förseglinger en av de få riktigt utmanande praktiska handlingar som lever kvar i den akademiska tillvaron.

Så när fingrarna slinter i kampen mot burkens orubbliga motstånd konfronteras studenten med ett smärtsamt faktum: man kan besitta vida kunskaper inom smala områden men samtidigt vara totalt jävla oförmögen att skruva upp ett simpelt metallock.

I ett klipp jag såg häromdagen hävdades det att robotarna snart blir så intelligenta att de kommer kunna utföra de högutbildades arbeten. I kommentarsfältet rådde stark oro inför profetian. Men ärligt talat ser jag enbart positivt på teknikutvecklingen. För realiserandet av det mekaniska världsherraväldet kommer ta tid.

Och innan min personliga hushållsrobot har hunnit stjäla mitt jobb kommer den främst få ägna sig åt en enda sak nbsp;– öppnandet av mina syltburkar, helt utan prestige.