Kraschen blev ett uppvaknande
Efter mitt första år på universitetet gick jag in i väggen. Jag var 21 och utbränd. Det gick så långt att jag en dag fick en stark ingivelse att hoppa framför en lastbil som kom körandes emot mig i hög fart. Under gymnasiet var jag en duktig flicka som alltid var på plats och gjorde alla läxorna, och det fungerade. Jag hade tid för ett liv utanför skolan. Jag gick ut med höga betyg. Denna strategi fortsatte jag sedan med när jag studerade vidare på högskolan, jag visste ju ingenting annat. Jag gjorde allt som lärarna sa, vilket bland annat innebar att läsa franska glosor i sängen sent på kvällen eftersom vår franskalärare rått oss att göra det.
Under vårterminen började jag få magont, men jag ignorerade det. Det var ett stressigt liv där jag studerade hela dagarna och offrade allt för att bli klar med uppgifterna i tid. Det hela briserade i början av följande höst efter ett misslyckat byte av studieort. Väl hemma i Uppsala igen fick jag träffa en läkare på Studenthälsan som konstaterade att jag led av en grov depression. Där fick jag även hjälp med att lägga om mitt liv för att få in mer vila. Långsamt började jag må bättre.
Jag fick en chock när jag gick från gymnasiet till högskolan. Jag upplevde kraven som så oerhört mycket högre på universitetet, och det var mycket mer att göra. Då kommer jag ändå från ett studievant hem där båda mina föräldrar läst vidare. På gymnasiet gick jag ett program med mycket självstudier och jag var van att plugga.
Övergången mellan gymnasiet och högskolan måste bli smidigare. Det går inte att fortsätta i samma takt som innan. Då riskerar man att hamna där jag hamnade. Jag trodde jag var bra på att plugga, men efter sammanbrottet var jag tvungen att lära mig ett nytt sätt att studera på, för att klara högskolestudierna. Att ta paus var tjugonde minut och träna bland annat. Jag önskar bara att jag hade blivit introducerad för studieteknik redan innan jag började på universitetet.
