När latteskum blir likes

På många sätt är utilitarismen en tilltalande filosofi. Största möjliga lycka åt största möjliga antal människor låter trevligt. Samtidigt är det inte svårt att hitta invändningar mot den tanken, i alla fall i dess mest extrema form. Den kan rättfärdiga att man gör saker som andra inte gillar, ja till och med rätt hemska saker, bara man själv njuter tillräckligt mycket av det.

Jag pratade med en vän i telefon. Vi kom in på att tala om sociala medier. Som så många andra är hon trött på folk som lägger upp bilder på sin frukost. Eller öl. Eller katt. Eller annat valfritt objekt som nog ger massa lycka till fotografen själv, men som hos andra mest väcker mild irritation. Det var inte utan att jag höll med henne en smula. (Okej, fast katterna är ju rätt söta ) De allra flesta bryr sig förmodligen inte särskilt mycket om den där kaffekoppen.

Vi pratade om varför människor känner behovet av att dela sin frukostlatte, komplett med snyggt fotofilter och hashtags, med resten av internet. En önskan om att få bekräftelse i form av likes kanske. En önskan att visa att man är lycklig (lyckad?). Det är nog lätt hänt att dokumenterandet och pysslet med att få till rätt vinkel tar fokus från den verkliga upplevelsen. Eller så kanske de här personerna faktiskt tar vara på ögonblicket bättre. De kanske njuter mer, när de tar sig tid att stanna upp och ta kort på den där sömniga katten. Carpe diem, liksom. Och kanske gottar de sig ännu mer när de får dela sin glädje med andra, även om det bara är via nätet shy; trots att de på vägen råkar irritera någon som vid det här laget har sett tillräckligt många perfekta latteskum på instagram.

Om man ser på saken ur ett utilitaristiskt perspektiv så borde vardagsfotograferna uppmuntras att fortsätta dela med sig, bara de blir tillräckligt lyckliga av det. De gläder säkert fler än sig själva. Och vi andra, vi har ju alltid valet att lägga ifrån oss smartphonen när vi tröttnar, och njuta av vårt eget kaffe