Ibland är ingenting gott nog
Studenter har lyxen att fundera över vem de är och kanske framför allt vem de vill vara i framtiden. För det mesta är det någonting jag gillar: Det är en tid färgad av engagemang, idealism och stora och långsiktiga tankar. Men ibland, åtminstone på ett personligt plan, kommer tävlingsmänniskan fram. Ingen medelmåttighet i godhet godkänns – och strävan efter dygdighet tar nya höjder. Blir jag inte psykolog på Rädda Barnens center för torterade flyktingar har jag inget att komma med.
Jag antar att det är naturligt att hela tiden försöka hitta ett syfte i det vi gör. Tanken är att vi som studenter väljer ett ämne som vi kanske sedan ägnar våra arbetsliv åt och trycket på att man gjort rätt val i den där inte helt avslappnade ansökningsprocessen är stor.
Vid närmare eftertanke inser man sedan att alla inte kan ha dessa superhedervärda jobb. De allra flesta av oss får nöja oss med att bidra med någonting som främst påverkar vår närmaste omgivning. Och även om det i studentikosa kretsar, där ens utbildning lätt blir ens identitet, känns som att utbildningen är allting för vilken sorts människor vi blir i framtiden så visar empirin att det inte alltid är så. Många av de mest omtänksamma människorna jag känner har tämligen vanliga jobb och lyckas ändå påverka sin omgivning till det bättre. Du är trots allt inte vad du studerar och fokus bör ligga på att faktiskt vara omtänksam snarare än låta ens titel avgöra hur bra människa man är.
Det är åtminstone vad jag säger till mig själv, innan jag hittar på något nytt ouppnåeligt ideal och i tystnad fördömer 99 procent av världens befolkning.
