Är konstverket i själva verket medieuppbådet? frågar sig krönikören.

Inte en ”hen-toalett” för mig

Relaterade artiklar

"Hen-toa" Med dj, bubbel och performanceartist på plats invigdes den nya "hen-toaletten" på Ångström. Mediaintresset var stort, men studenterna var inte lika imponerade.

Mitt pronomen är hen. Jag är ickebinär, alltså varken man eller kvinna. Jag har i perioder sedan jag var barn ibland tänkt att jag är, och försökt vara, såväl tjej som kille – men det slutar alltid med könsdysfori och kaos i huvudet. Jag är alltså varken eller, en sån som fyller i ”annat” när alternativet finns på blanketter, och som så snart det finns ett tredje juridiskt kön i Sverige kommer att byta till det.

Många gånger har jag blivit utskickad från såväl herr- som damtoaletter – eftersom mitt könsuttryck varken är tillräckligt maskulint eller feminint för att helt fungera i någon av de två snäva kategorierna. Det är ganska obekvämt, och på klubbar och barer ibland direkt hotfullt. Varje gång det bara står ”WC” på dörren fylls jag därför av lättnad och tacksamhet. Och så ser det ut på i stort sett alla Uppsala universitets toalettdörrar, vilket jag tackar särskilt för.

Så är den nya ”hen-toaletten” på Ångström för mig? Nej, och det är inte bara för att den finns i en låst korridor dit bara några universitetsanställda har tillträde. Inte heller är det för att jag varken använder smink, bindor, rakhyvlar eller någonting annat av det som just detta hemlighus ”pimpats” med – utan för att det här konstverket inte handlar om ickebinära personer som har hen som pronomen.

Det tycks istället handla om show, lek och spex, att testa, att tänja gränserna. Initiativtagaren själv uttryckte det som att den var sexualiserad snarare än neutral, vilket är en träffande beskrivning. Och det är väl säkert trevligt och kul för en del – men jag undrar också från vilka transpersoner på universitetet initiativtagaren har fått signalen att det är en spexig konst-toalett vi efterfrågar. Några transpersoner kanske älskar det här, men för mig känns det inte synliggörande eller inkluderande på något vis tyvärr, enbart exotiserande och utpekande.

Väldigt mycket får mig att tänka att initiativtagaren, även om den säkert vill väl, knappast är någon transaktivist:

Under intervjuerna har personen sagt saker som att toaletten är ”för båda könen” som om det bara fanns två, använt pronomenet ”hen” som någonting annat än just ett pronomen (”alla kan vara hen”), pratat om mens som en kvinnlig kroppsvätska på ett sätt som osynliggör transkvinnor … för att bara nämna några saker.

Så igår kväll slog det mig att det här kanske är superbra konst, som i själva verket består i uppmärksamheten och medieuppbådet. Verket kanske är att jag provoceras att skriva en krönika och att toalettartikeln blir mer läst än nyheterna om att flyktingar dör vid Europas gränser. Budskapet kanske är just att vi är så sjukt fascinerade av det normbrytande. I så fall: meta, klurigt och upprörande på ett spännande vis.