Hur jag tvingades till sterilisering
”Nej det får du inte göra. Om du vill göra något sånt får du nog betala för det själv i Danmark”, sa läkaren med en lätt handviftning.
Jag hade frågat hur jag skulle spara sädesceller. Jag försökte komma på ett sätt att kanske kunna ha barn i framtiden. Det är rätt svårt att som 19-årig nyinflyttad student i Uppsala fatta beslutet om man ens vill ha barn eller inte.
Jag hatade allt med mitt kön, och när jag kom till Uppsala hade jag chansen att göra något åt det. Jag kontaktade sjukvården. Äntligen skulle jag bli mig själv. Tyvärr fick jag svaret att jag måste vänta i minst ett år – att sjukhuset påbörjar nya utredningar efter sommaren. Prognosen var att jag skulle behöva vänta nästan två år innan jag kunde få någon som helst vård. Vården i mitt fall var hormoner, vilket skulle göra min kropp min egen, men som också skulle göra mig steril. För mig var valet, trots det, givet.
Jag visste att jag kunde kringgå systemet, jag kunde köpa egna mediciner på svarta marknaden. Allt jag behövde var ett sätt att förvara mina sädesceller för framtiden. Borde inte vara svårt, eller? Sverige har väl säkert spermabanker överallt. nbsp; ”Nej, det är olagligt” för det var 2012, innan tvångssteriliseringsdebatten hade börjat. Jag visste inte att lagen skulle ändras bara året därpå.
Mitt alternativ var då Danmark. Jag sparade lite pengar, kollade hur mycket det skulle kosta, och reste till Köpenhamn. Jag hade bokat tid på en spermabank där. Priset var högt, men jag hoppades på jobb innan pengarna skulle sina. Sekunden jag kom hem började jag min hormonbehandling. Allting var fixat.
”Your order has expired”
Så stod det i mailet när mina pengar hade tagit slut. Jag hade inte råd att fortsätta ha mina celler i frysen ett år till. nbsp; Hormoner på svart marknad var dyrt och jag vågade inte be mina föräldrar om pengar för en spermabank. Just då kände jag mig förvånansvärt okej med min situation. Trots att alla mina besparingar var borta och mina möjligheter för biologiska barn hade försvunnit. Men egentligen tror jag att jag fortfarande bearbetar det jag faktiskt förlorat.
Lagen om tvångssterilisering må vara borta, men sterilisering är fortfarande ett tvång för många transpersoner i Sverige. Vi tvingas välja mellan vår hälsa och våra sädesceller, och det är inte ett realistiskt val. Att frysa ner sädesceller är en möjlighet man kan få efter flera år eller en dag beroende på vilken läkare man får. Att vänta är inte ett val för många, och självmedicinering och sterilitet blir ändå en verklighet när alternativ inte finns.
