Tröstetankarna är mitt knark

Foto: Sandra GunnarssonSigrid Asker är webbredaktör på Ergo och börjar bli bättre på att inte oroa sig.

Där Norbyvägen börjar slutta, strax före Eriksbergskyrkan, ser man ut över nästan hela Uppsala. Regnskuren som kom och försvann medan jag kastade boll med hunden i Hågadalen har lämnat vattenpussar som glittrar i det dalande solskenet och bakom domkyrkotornen blossar molnen upp i pionrött och guld. Det är tidig fredag kväll och jag hatar det.

För en halvtimme sedan fick jag en söndertuggad tennisboll i handen av en lerig terrier. Jag gav henne en leversnitt och hon viftade frenetiskt på svansen i väntan på att jag skulle kasta iväg bollen igen. I den stunden kände jag allt skulle ordna sig. Men sedan sattes kopplet på och detsamma gjorde tankarna. För sjuttonde gången på sju minuter tittar jag på mobilen men hon har fortfarande inte hört av sig, hon som ville hitta på något ikväll men tyckte att vi skulle hålla det öppet. Jag närmar mig studentområdet på Karlsrogatan och passerar tre stojande kompisgäng med systemkassar. På väg mot sällskap, på väg mot liv. Jag undrar hur länge jag skulle kunna ligga död i min lägenhet utan att någon reagerar.

Telefonen ringer. Hennes röst bubblar sorglöst när hon berättar att hon sett fram emot kvällen hela veckan. Hon har redan öppnat en flaska vin. Vi avtalar tid och plats och jag är inte längre ensammast i världen. Med spänst i stegen och mjukhet i bröstet fortsätter jag hemåt för att duscha och byta om.

Det är här, i lättnaden, jag vill stanna. Jag vill veta att det finns en framtid och människor som ringer. Jag vill veta att det kommer finnas stunder när jag är för upptagen av att skratta för att tänka på sorg, oförrätter och att allt som är fast förflyktigas. Tröstetankarna som kommer när orostankarna skingras sveper in mig i rusig värme. De är mitt knark.

För några år sedan blev jag tipsad om boken ”Sluta älta och grubbla” av psykologen Olle Wadström. Där står att vi som tenderar att, ja, älta och grubbla, borde gräva ned oss i vår oro i stället för att jaga tröstetankar. Det är nämligen de senare som upprätthåller det yrselframkallande mönstret. Lättnaden som infinner sig när du inser att personen du trodde hade börjat hata dig visade sig bara ha tappat bort sin telefon, eller när röntgenplåtarna visar att du trots allt inte har någon hjärntumör, är beroendeframkallande. För att fylla ditt behov av tröst måste du börja oroa dig för något igen. Och källorna för oro är bottenlösa. Bästa vägen ut ur beroende är avvänjning. Olle Wadström råder läsaren att stanna i katastroftankarna tills beteendet släcks ut. Om min hund inte gillade när jag kastar bollar åt henne skulle jag sannolikt inte ens äga en tennisboll.

Hunden förresten. Hon hoppar på tre ben. Någon kramar en snöboll i mitt bröst – hon får inte vara halt, det kan vara symptom på något allvarligt. Nej! När hon sätter ned bakbenet på marken och jag konstaterar att steget fortfarande är felfritt ringer min kompis igen. Nej igen! Hon låter redan packad. Jag borde anat oråd när hon sade att hon öppnat den där jävla vinflaskan. Den här kvällen kan sluta illa. Hon kommer spy, hångla med fel snubbe och spy igen. I morgon får hon ångest och jag kommer inte kunna trösta henne. Det är kanske bäst att jag stannar hemma i kväll?