Ett helhjärtat slag för det halvhjärtade

Foto: Sandra GunnarssonSigrid Asker är helhjärtad webbredaktör på Ergo och gymmar ganska halvhjärtat.

Hans knallorange t-shirt skymtade i kanten av mitt synfält och paniken slog till. Sedan ett par träningspass tillbaka trodde jag mig ha utvecklat en förmåga att begagna axelpressen med bibehållen värdighet, men den bistre gymägarens blick fick mina spinkiga muskler att smulas till stoft. Med en oförsonlig smäll föll vikterna till botten av det monstruösa träningsredskapet. Det nyvunna självförtroendets magplask ska vi inte tala om. Jodå, snubben var på väg åt mitt håll.

– Hallå där! Jag har stått och tittat på dig ett tag och sett att du saknar många övningar som är viktiga för att du ska få maximalt resultat av din träning. Vi måste boka in ett pass så jag kan lära dig hur man gör.

Efter dånet som fick hela värstinggymmets pumpade klientel att vända sig om med antingen medlidande eller förakt, var mitt mandat att säga emot gymägaren ganska svagt. Marinerad i ödmjukhet hade jag några veckor tidigare uppsökt gymmet tvärs över gatan för att få användning för min arbetsgivares friskvårdsbidrag. Jag var fyllda 30 och mitt kompakta motstånd mot allt som doftade organiserad fysisk aktivitet – det enda spår skolidrotten lämnat hos mig – hade börjat luckras upp. Dessutom gillade jag tanken på att ha synliga muskler och kanske någon gång få vinna i armbrytning på krogen. Efter en plågsam session där en av den bistre gymägarens underhuggare instruerade mig om hur anläggningens faciliteter nyttjas, insåg jag ganska snart att jag inte är immun mot träningsendorfiner.

Därmed inte sagt att jag kände mig hemma på gymmet, av typen som frekventerades av folk som siktar på att bli mr. Sweden. Jag borde kanske ha anat oråd när instruktören överhuvudtaget nämnde ”deffning”, för en person med ungefär lika mycket underhudsfett som en italiensk vinthund. Men jag lät närhetsprincipen styra och intalade mig att det var mer kravlöst för mig att träna bland människor som jag inte på någon nivå konkurrerar med. Så hade det kanske kunnat vara också, om jag bara blivit lämnad ifred med mina bebisvikter.

Jag stammade fram någonting om att visst, jag skulle ringa upp honom innan jag tänker träna nästa gång, så att han kan visa var skåpet ska stå. Sedan lämnade jag gymmet för att aldrig mer komma tillbaka. Så oemotståndliga var inte endorfinkickarna.

Det händer att jag påmind om min korta kroppsbyggarkarriär. Till exempel i relation till veganer. Jag har varit vegetarian i 20 år men enligt trådar i vegangrupper på Facebook har jag inte rätt att kalla mig det, eftersom det händer att jag äter ägg och mjölkprodukter. Då är den korrekta termen lakto-ovo-vegetarian. Att ingen som inte hänger i vegangrupper på Facebook tolkar ordet vegetarian som att man äter enbart växtbaserat är för många inget argument. Jag köper de flesta skälen till att vara vegan, men om det inte vore för att jag faktiskt äcklas av tanken på att svälja lik skulle resonemanget få mig att börja äta kött.

De flesta av oss är inte som tjejen i Bo Kaspers ”Mellan ett och noll”. Ni vet,

”För henne är det dag och natt
Det är solen eller månen
Det är tårar eller skratt.
Norra Nordland eller Skåne”

Jag identifierar mig betydligt mer med textens jag, han som ”famlar omkring utan koll”. Vid väl valda tillfällen sväljer jag ett åtagande med hull och hår, sätter mig själv i brand tills bara askan finns kvar. Men det mesta gör jag halvhjärtat och taffligt. Annars skulle det liksom inte bli gjort alls, vilket enligt mig inte är att föredra.

När jag hämtat mig efter konfrontationen med den bistre gymägaren sökte jag faktiskt upp ett annat träningsställe. Där är genomsnittsmedlemmen en 45-årig handläggare på Försäkringskassan som ordinerats träning av sin sjukgymnast för att förebygga arbetsskador. Det, och att personalen bara tittar in någon timme per dag, har gjort att jag faktiskt känner mig hemma. Flera gånger har jag faktiskt blivit frågad om jag är personal.