Du sköna, nya dåtid

Foto: Sandra GunnarssonSigrid Asker är webbredaktör på Ergo.

”Vilken besvikelse 2000-talet har varit”, hörs David Bowie säga i dokumentären ”The Last Five Years”, som visades på SVT i samband med ettårsdagen av artistens död. Han syftar inte på sitt eget liv utan på utvecklingen i den värld han nu har lämnat sin 16-åriga dotter i.

David Robert Jones, som han egentligen hette, föddes i London 1947, två år efter andra världskrigets slut. Människor som växte upp på 50- och 60-talen berättar om en tid av framtidstro. En allmänt rådande känsla av att samhällsutveckling var detsamma som att allt blev bättre. Givetvis inte för alla, överallt, men kanske för fler än bland samtidens unga. Den generation som i dag befolkar universiteten är den första på mycket länge som beräknas ha sämre förutsättningar än sina föräldrar. Svårare att få jobb och bostad, tjugofyra timmar om dygnet i klimathotets järngrepp. Terrorism, Trump och utmattningsdepressioner, som av peppiga coacher påstås kunna botas med gojibär och positivt tänkande.

David Bowie var känd för att ständigt omfamna det nya och oväntade. Han blickade sällan tillbaka. Men nästan lika mycket som jag älskar Bowies musik älskar jag dokument från flydda tider. Ett visitkort i fickan på en jacka från Erikshjälpen som saknar mobilnummer och e-postadress kan göra min dag. När det var nyhetstorka tidigare i veckan rotade jag i Ergos arkiv. Samtliga nummer från och med det första som kom 1924 finns att läsa.

1979, året jag föddes (ja, jag är gammal), publicerades ett uppslag om ”ordblindhet” – det som i dag är diagnosen dyslexi. Enligt lag har dyslektiker, liksom andra med funktionsnedsättning, rätt till det stöd som behövs för att klara högre studier. Dyslexi ska inte vara ett hinder. I dagarna öppnar Uppsala universitet en specialanpassad tentalokal för studenter med särskilda behov. ”Är man omusikalisk söker man inte till musikakademin och har man läs-och skrivsvårigheter ska man inte söka till högskoleutbildningar”, hävdade en tjänsteman på högskoleämbetet 1979. I sammanhanget var det upplyftande att Ergos reporter på ett ställe hade råkat skriva "bordblindhet".

Synen på kvinnliga studenter får mig definitivt inte att önska att jag var född tjugo år tidigare. Samma år hade Ergo en stor intervju med studentkårens ordförande och vice ordförande, där det beskrevs som en mindre sensation att båda var kvinnor. Reportern undrade om deras kön skulle påverka politiken. Björn Afzelius å andra sidan, som intervjuades i samma nummer, hävdade att studenter på nation var för upptagna med att supa och fixa tjejer för att uppskatta hans musik. Att det skulle finnas studenter som uppskattade sexuella förbindelser med män verkade inte ha slagit honom.

Det var nog inte så mycket som var bättre förr, egentligen. Bara framtiden.