Fejkensteins monster

Foto: Lina SvenskJonathan Schiess läser till jurist, men har under den här terminen tagit studieuppehåll.

Natten innan recceveckan börjar kan jag inte sova. Nervös, som om det vore jag som skulle gå på min första introföreläsning. För varmt under täcket. För kallt utan. Den inre termostaten som slagits sönder av för många tankar.

Efter föreläsningen samlas vårt reccelag, Dödsätarna, i en ring utanför Ekonomikum. Jag ser mig omkring för att få en överblick. Ser blickarna hos reccarna. Några som kokande vattendroppar som studsar omkring i olika riktningar, andra fästa i snön och vissa med spelad världsvana. Den inbillade kniven mot strupen i nya miljöer som speglas i allas ögon.

Jag är inte ny i Uppsala. Jag kan luften i domkyrkan. Jag har sett vilka som sitter på Palermo klockan 14 på en tisdag. I den insikten blir jag lugn. Ler åt minnet av nattens sömnlöshet. På rundturen i Uppsala rör jag mig ledigt men ivrigt mellan de olika klustren som redan börjat formas. Alla jag hinner prata med är öppna och trevliga. Jag kastas tillbaka till min egen reccevecka. Jag minns hur öppen jag var inför att träffa nya vänner. Känslan av att den senaste versionen av en själv får fritt spelrum i en ny stad.

Veckan är sprängfylld av intryck. Jag påminns igen om hur mycket fötterna värker när man slussas runt mellan olika domarlag och lekar. Hur röda händerna blir av att klappa och vråla ”Bäs-ta, domarna, säg bäs-ta domarna!” för att plocka ”tagg”-poäng.

Jag bestämde mig tidigt för att förstärka vissa personlighetsdrag. Extra ordvitsig, extra frågvis, extra avslappnad. Jag har hört att T1 är en rätt lugn termin. Vi kommer nog ha gott om tid att komma in i ”tänket”, sa Guru-Jonathan och rörde sig vant på förfesterna med ett glas vitt i den ännu vanare handen.  

Under förfesten i Jontes stuga på lördagen samlas alla Dödsätare i en ring. I samma cirkelformation som utanför Ekonomikum där min fejkidentitet föddes, skulle den nu dö. Fejkensteins monster.

”Vi har samlat er eftersom det finns en person här som har nåt att berätta”, börjar Lasse, en av faddrarna. ”Kan den skyldige stiga fram?”

Mitt hjärta bultar hårt. Adrenalinet som en mousserande hinna i magen. Dödsögonblicket.

”Hej på er.” Jag rör mig några steg framåt.

”Jag är inte en recce. Jag läste i själva verket T5 i höstas och har nu tagit ett uppehåll.” Jag förklarar vilken min roll har varit under veckan.

Några skrattar av häpnad. Andra håller sig för munnen av samma anledning. Efter att ha svarat på frågor och efter att smeknamnet ”Fejk” etablerats, går vi mot Göteborgs nation för fest.

Jag står i baren och tittar ut över dansgolvet. Mina reccar står där i en cirkel och dansar iförda togalakan. Jag skålar med några fadderkompisar och känner hur avståndet mellan mig och mina nya vänner växer.

The circle of (fake) life?

Fan heller! Jag lämnar faddrarna, går mot reccarna och danscirkeln, får plats i en glipa, och tillsammans shakear vi loss till Teddybears.