En fransk anka i huvudstaden

Foto: Sandra GunnarssonFilip Garpenby läser pol. kand vid Uppsala universitet och är Ergos frilansskribent.

Jag hade åkt över till Stockholm en kväll för att möta en vän. Efter några kalla landade samtalet i en diskussion om Stig Larsson (inte deckarförfattaren utan den andre) och hans leverne. Det fina med Stig är att han i sann Stockholmsanda gjort sig tillgänglig för allmogen. I svunnen tid kunde enträgna undersåtar tjata till sig en audiens i kungens sängkammare, där monarken låg nerbäddad i nattmössa och lyssnade till folket. Idag kan istället allmogen traska ut till Lilla Essingen för att möta Stig Larsson. Och så skedde denna kväll.
 
När vi efter att ha korsat huvudstaden slutligen hamnar utanför den lilla kvarterskrog där författaren enligt sägnen uppehåller sig om kvällarna, hyser vi inga egentliga förhoppningar att han faktiskt skulle vara där just denna afton. Men nog sitter han allt där, i morotsfärgad mössa och allmän välmåga. Nu blir det emellertid krångligt. Den långa resan ut till Lilla Essingen har fått den tidigare dryckesbriljansen att avdunsta och lämnat mig ensam. Det här scenariot återknyter till ett gammalt bekymmer hos mig: låg flax. Jag menar, senast ödet lämnade mig inför en leveranschans förstördes en uråldrig mural inne på Västgöta nation. Det här att leverera i pressade situationer verkar inte vara min grej. Jag letar frenetiskt i min tomma skalle efter något substantiellt att säga men det enda som kommer upp är:

 ”Hej, ursäkta, Stig, men vad tycker du om det här Instagram-kontot?”

Stig Larsson anser inte att Instagram är substantiellt. Det här är en man som ignorerat de senaste årtiondenas digitala genombrott. Det är även en man som enligt legenden (eller tja, en anonym användare på ett nätforum) ska ha skällt ut DNs kulturredaktion efter en vrångbild med en sådan frenesi att de efteråt var nödgade att kontakta Estoniapsykologerna för att kurera sina nedgjorda självbilder. Jag darrar lite. Men han synar mig bara trött: ännu en tjugo-någonting som på skakiga pojkben försöker imponera genom att förklara något intetsägande fenomen. Han undanber sig att kommentera. Jag återvänder till mitt hörn, nedslagen och ledsen. Ännu ett misslyckat tillfälle att imponera.

Stig visar istället hur ett samtal ska föras, när han några minuter senare utanför krogen trycker ner en monolog om afrikanska språkområden i halsen på min röksugne vän – ungefär som om han vore en sådana där fransk anka man tvångsmatar med fett. Det låter kanske som en diss, men icke, när man uppsöker någon får man ta seden dit man kommer. Jag, däremot, åker hem till Uppsala. Huvudstadens seder var ingenting för mig.