Manspread i föreläsningssalen
Ny termin, ny kurs, nya kurskamrater. Efter några terminer inom humanioras mest mansdominerade kurser har jag svårt att inte se de uppenbara beteendeskillnaderna könen emellan.
Det finns alltid en kille med förkärlek för långa monologer och anekdoter med svagt bevisvärde, det finns alltid någon som räcker upp handen för att ifrågasätta kompetensen extra mycket när det äntligen är en kvinnlig föreläsare, och det finns alltid ett snubbgäng som anser att resten ”bara måste anstränga sig mer” när seminarssamtalet uteslutande förs inom deras grupp. Men idag var det en mycket subtilare form av manspreading som gått mig på nerverna.
Föreläsningen börjar och powerpointen lyser på väggen. Efter fem minuter öppnas dörren och in kommer en typisk historiedude. Istället för att stänga dörren försiktigt efter sig, nicka ursäktande mot föreläsaren och genast anpassa sitt kroppsspråk från korridorshets till knäpptyst föreläsningssal, slammar dörren igen av sin egen tyngd, föreläsningen avbryts och personen i fråga utropar högt ”Ursäkta att jag är sen ”. Några meningar läggs till för att förklara förseningen. När senast gjorde en kvinnlig kurskamrat en sådan entré? Hela föreläsningssalen vänder uppmärksamheten mot den ofinkänslige och inte hör man vad föreläsaren säger förrän han har dragit – ej lyft – ut stolen och omständligt klätt av sig.
Det fanns fler störningsmoment i rummet. Hela föreläsningen ackompanjeras av hårda slag mot ett tangentbord. Denna kille är inte den enda med dator, men den enda som inte verkar bry sig hur mycket han hörs och jag har svårt att inte, mot min vilja, notera honom där han sitter och tar oproportionerligt stort utrymme i min tankevärld.
Salen blir sedan mycket tyst under rasten – folk känner inte varandra än. Killen som sitter bakom mig tar tillfället i akt och börja vissla på en oklar melodi, och nästa fem minuter är jag otroligt medveten även om hans existens. Att jag kallar detta för manspreading kan uppfattas missvisande, för jag menar inte att snubbarna i klassen tar stor fysisk plats och heller inte, åtminstone denna gång, att de ockuperar talarutrymme på bekostnad av tjejerna. Jag menar att de tar stor plats i existensutrymmet.
Nyligen lyssnade jag på ett avsnitt av En varg söker sin pod. Där pekar de ut vad de anser vara en typiskt kvinnlig känsla: skammen över att existera. Ifrågasättandet av rätten att vara där och känna, precis som podcastavsnittet heter, att det är pinsamt att finnas.
Lite av denna känsla, det kan jag ändå önska att snubbarna kunde ha. Åtminstone så mycket att jag inte känner att jag nyttjas. Att genom mitt lyssnande, tittande, nickande och allmänt uppmärksamhetsgivande används för att bekräfta deras existens – och istället rikta uppmärksamheten mot dem som förtjänar den bättre.
