Första intryckets sanningshalt

Foto: Sandra GunnarssonFilip Garpenby läser pol. kand. vid Uppsala universitet och är Ergos frilansskribent.

Jag kom gående en augustieftermiddag med en datorväska i en svångrem om halsen. Intill mitt kommande hem stojade några ungar friskt innanför en dagisinhägnad. Dessa alldagligheter utspelar sig varje dag i hela landet, men detta dagis hade ett tillägg: de små hade alla kritvita studentmössor som leksaker och huvudprydnader. Detta, mitt första möte med Uppsala, skedde efter en sommar inuti en smedja (typ) i min hemstad. Deras studentmössor framstod som utklädnader, men var säkert en alldaglighet för de små liven som förväntas vifta med dem utanför Carolina Rediviva om något dussin år. I mina ögon kändes detta typiskt Uppsala och kring detta kan man diskutera och dissekera mysighetsfaktor liksom milsvida skillnader mellan studieförväntan i olika hemmiljöer. Men det är inte min avsikt. Istället är det mycket viktigare att fundera över hur lite ett första intryck förtäljer om verkligheten.

I ett resereportage av Fjodor Dostojevskij tågluffar författaren flyktigt mellan några av Västeuropas metropoler. Han har initialt höga förväntningar, men det dröjer inte många minuter i Paris innan han kategoriskt lustmördar invånarna med några välvalda förolämpningar. Det är underhållande, men hans möten med människorna i Paris, deras konsumtionshunger och intetsägande ytlighet, leder till att han förbannar hela Västeuropa. Och det finns än idag människor som känner samma ursinne inför det västerländska samhället. Inte för att försvara de många avigsidorna med vårt samhällsbygge, men Dostojevskij och merparten av hans meningsfränder behagar inte att undersöka vårt samhälle särskilt grundligt.

I dagens forskning utkristalliseras istället en helt annan europé än Dostojevskijs föreställning, invånarna utmärker sig genom att hysa hyggligt humanistiska värderingar jämfört med andra delar av världen. Det är ett fint drag i vår kultur och något som tydligast visar sig i tider av kris när samhället kommer samman. I skenet av detta känns det underligt att en så stor del av den västerländska masskulturen visar upp materialism, skyskrapor och andra oväsentligheter inför omvärlden, istället för att skildra de mjuka värden som genomsyrar länderna och ger en mer korrekt framställning av majoritetens levnadsvillkor och värderingar.

Jag hoppas att de menlösa tätorterna och småstäderna kan få företräda västerlandet i högre utsträckning gentemot andra länder. De är i mycket inget annat än huvudstäder med bensodiazepiner i systemet: lugna som få, eftersom det inte finns ett dugg att hysa hybris över. Den skriande avsaknaden av glansiga shoppingkassar och höga skyskrapor kanske banar vägen för att förflytta den lilla människan och hennes empati in i finrummet.