Från skatterätt till gravrätt

Foto: Lina SvenskJonathan Schiess har tagit en termins studieuppehåll från juridikstudierna.

I höstas satt jag med några vänner på nation och pratade högt om mitt uppehåll med två öl i kroppen. ”Min kreativa vår” kallade jag den. Jag skulle ”se Uppsala i ett nytt ljus”.  Jag skulle hinna med allt man inte hinner med mellan seminarier, promemorior och skvallret i kvartspauserna. Mitt vill skulle få plats i ett större kan. Jag skulle bli mig själv. Jag skulle valsa in på biblioteket klockan 14:23 och plocka upp min kurslitteratur för idéhistoria (har under våren läst 15Hp halvfart på distans), bläddra någon timme, ta in insikter om världen och mig själv genom Hume, Kant, Hegel, i lugn och ro, känna mig färdig för dagen, ta en lång kaffepaus med en juridikkursare som stressat måste iväg efter tjugo minuter, sitta kvar en halvtimme till och leendes tjyvlyssna på det stressade bordet bredvid, leda cykeln hem eftersom jag har all tid i världen, gå och lägga mig, stiga upp utan alarm, recensera en matinéfilm för Ergo i en liten salong med pensionärer, intresserat bita på pennan och anteckna om konflikterna, relationerna, symboliken, komma ut i eftermiddagsljuset, mötas av ett vänligt regn, cykla hem blöt i en långsam slalom, komma hem och skriva några meningar om världsalltet med Dylans ”I Want You” i lurarna och med det rykande tevattnet i ögonvrån, vända blicken mot fönstret och ta del av naturens visdom genom att se in i ögonen på koltrasten som sitter i det aprilblommande äppelträdet. Bli mig själv.

Nu är det maj. Fyra månader har gått. Har jag blivit mig själv? Det kan jag väl inte påstå, men sen första april har jag arbetat som kyrkogårdsvaktmästare på Sigtuna kyrkogård. Alltid något! Jag planterar blommor i gravrabatter, gräver urngravar, hjulhackar bort ogräs på grusgångar, pratar med besökande änkor, lär mig med om de underliggande konflikterna som skapat den frostiga stämningen mellan kyrkorådet och vaktmästeriet. Och framför håller jag på att bli riktigt vass på att lösa Metros Sudoku.

Jag lever långt bort från Uppsalalivet på många sätt och jag börjar känna en längtan efter att få flytta tillbaka till min lägenhet och mitt rum. Efter fyra månader in i det här uppehållet har ett nytt intresse för juridiken börjat växa, kanske tack vare just frånvaron av den världen. Jag har haft möjligheten att se på mig själv, på juridiken, på Uppsala, i det där nya ljuset som två-öl-i-kroppen-Jonathan predikade om i höstas. Snart är det dags att åka tillbaka till mitt Uppsalaliv. Men först en irriterad fråga riktad till Metro-redaktionen: Varför säger ni att svårighetsgraden på era Sudokun är ”medium” när det är så uppenbart att det är ”svår” ni kör med?