Den bekväma feministen

Foto: Sigrid AskerBeata Daleflod läser journalistik vid Stockholms universitet och gör praktik på Ergo. I helgen ska hon jobba på kafé och smygäta kakor.

Klockan är fem på morgonen. Vi har precis kommit hem efter en utekväll på Värmlands och haft ett tabberas på baguetter hemma i mitt kök. Och när vi sitter där kommer jag och två vänner såklart in på en debatt om feminism som sig bör när man är bland vänner och smått berusad. Och liksom i de flesta debatter med vänner (speciellt på fyllan) brukar man ju hålla med varandra, ryggdunka, bonda. Med denna gång sa min manliga kompis något som fick mig att haja till.

– Jag kallar mig inte feminist för att jag tycker inte att det ordet spelar någon roll. Det är handlingarna som betyder något.

Tydligen har den före detta L-politikern Nyamko Sabuni gjort samma sak och det är från henne min vän hämtat inspiration. Enligt min vän, vi kan kalla honom Daniel, har hon utfört en massa feministiska handlingar men kallar sig inte feminist. Och fått skit för det.

Daniel vill här låta fin och liberal genom att säga att man får kalla sig vad man vill, för det är dygderna som spelar roll. Men grejen är att jag vet precis varför han inte vill kalla sig det, för jag känner samma sak själv. Tidigare samma kväll hade några främmande killar sagt:

– Du är en sån där feminist va? Röstar på FI och hela köret.

Och jag fick bita mig i tungan för att inte käfta emot. Att inte säga något som betyder:

– Nej, jag tillhör er. Låt mig vara en del av ert sammanhang.

Jag vet exakt vad Daniel snackar om. För jag har så många gånger velat uppfyllas av den där känslan av manlig bekräftelse och tänkt; är det värt att inte vara feminist just nu? Är det värt att stryka medhårs för att få vara med? Kan jag bara få skratta lite åt det där skämtet? Låta saker passera. Vad spelar det för roll? Jag är ju feminist egentligen.

Och jag vet att han inte kallar sig feminist för att han också vill vara med. Han säger ju till oss där vid köksbordet klockan fem på morgonen att han är det, men vad spelar det för roll egentligen vad jag kallar mig? Men det spelar roll. För när han säger så kommer han undan. Han kan bry sig om kvinnors rättigheter när det passar honom, och strunta i det när det innebär att han inte får vara med. Och han har rätt i att det bara är ett ord, men det är också en titel. Och det är en handling i sig att avsäga sig en sådan. Återigen berättar han att det är handlingarna som räknas. Men för alla de som offrat sina liv och karriärer för kvinnosakens skull. Och verkligen inte fått “vara med”. Är inte den allra minsta handling man kan utföra att åtminstone acceptera ordet feminist?