Öppet brev till Stefan Löfven
Jag ser solen gå ner över Sverige från mitt tågfönster.
Mittemellan huvudstaden och Uppsala – med en trave inlämningsuppgifter i mitt knä – börjar lite livserfarenhet sjunka in i mig: att livslusten är en negativ funktion av hur långt höstterminen skridit fram genom D-vitaminbefriat svenskt klimat.
Jag stämplade ut från gymnasiet för fyra år sedan och föreställde mig då att aldrig mer behöva hänge mig åt ämnen som var kämpiga, eller trista, eller helt enkelt inte intresserade mig nämnvärt. Nu har det skett ändå, efter att ha signat upp för 180 högskolepoäng och inte riktigt reflekterat över tyngden i ungefär en fjärdedel av dem. Ja, det knappa årets studier har varit själsdödande för mig, med dogmatisk nationalekonomi, uppföljt av knastertorra formelhäften och normalfördelningskurvor. Och för första gången på förbannat många år känner jag mig dum, ynklig, svagbegåvad i lärosalarna, eller hemma i korridorssoffan där ingenjörsstudenter får hjälpa med matematiken. Det här är skärrande för en medelklasskille som trodde att framtiden låg lika ljus inför hans fötter som solskensfaktorn i en nittonårings Sydostasienresor.
Jag funderar över nittonåringar i Thailand samtidigt som mitt försenade kvällståg glider in i Uppsala över frusna skenor som knastrar i ett iskallt Svealand. Mina fötter kryper fram längs gatorna, varje fotsteg för kroppen närmare nederlag, tenta-U:n och krossade drömmar. Duggregn slår mig långsamt i ansiktet när en betongmur lyser upp min hemväg, där står det:
”Välkommen hit. Välkommen hem.”
Det är ett andligt uppvaknande. Den här depressiva, misslyckade tillvaron är mitt element.
I mina nutida svettningar över matematiken dyker minnen från skoltiden upp – strobeflimrande flashbacks om försöken att undvika tysklärarens ögon, en kommande kula i självkänslan och förödmjukelsen att erkänna sin klena begåvning. Jag hade glömt bort hur det kändes.
Jag avskyr nittonåringar som älskar livet i Thailand. De liksom duckar faktumet att livet är ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och nitton nyanser av grått. Och om livet förjämnan upplevs som en skimrande fest förloras medvetenheten om alla de människors vars drömmar istället är utslocknade ljus. Det leder till en kragdragande och inhuman livssyn.
Med detta i åtanke vill undertecknad vända sig till hr. Stefan Löfven med en bedja om att istället för att införa värnplikt införa ett års obligatorisk samhällstjänst i misslyckanden, för alla unga vuxna som lyckats förtränga livets svårigheter och livets dystra naturtillstånd.
