Liket lever (och är jävligt kränkt)

Foto: Sigrid AskerSigrid Asker är webbredaktör på Ergo.

Man ska inte tala illa om de döda, å andra sidan har man inget ont av det man inte vet. Antagligen intalar de sig det senare, de som hävdar att jag har mig själv att skylla. Av mina fingrar att döma har jag nämligen redan frusit ihjäl.

Milda vintrar som denna kan vara sorgliga för den som vurmar för skidåkning, och oroväckande för den som funderar över planetens tillstånd. Om man som jag lider av Raynauds fenomen är de på många sätt att föredra framför ett gnistrande ”Winter Wonderland”. Det betyder nämligen att jag emellanåt kan vistas utomhus i mer än en timme utan att få katastrofalt dålig fingertoppskänsla, bokstavligt talat.

”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” är ett talesätt som borde beläggas med straff för diskriminering. Jag har genom åren lagt orimliga summor på vantar, testat sådana där handvärmare som man lägger på en kokplatta och sedan stoppar in i vantarna, samt burit runt på hett vatten i glasburkar för att överleva vinterpromenaderna. Ändå försvinner förr eller senare blodtillförseln från fingrarna.

För det är vad Raynauds fenomen handlar om. Tillfälliga kramper i blodkärlen som leder till nedsatt blodflöde i fingrar eller tår. 20 procent av kvinnorna är drabbade och två procent av männen. Tillståndet är till viss del ärftligt. Visst går symptomen att lindra, men chansen är liten att jag någonsin kommer att uppskatta skidutflykter, eller för all del att sitta på en uteservering när det är kallare än inomhus. Det krävs inga minusgrader för att en del av min kropp ska passera gränsen till dödsriket.

Jag vill inte ha tips om hur man undviker att frysa. Har man ägnat ett helt liv åt just det är ens kunskaper i ämnet sannolikt svåra att slå. Hur vore det med lite sympati, eller varför inte en långsemester vid ekvatorn?