Är mänskligheten nere för räkning igen?

Foto: Lina SvenskMoa Estberg läser retorik och frilansar för Ergo.

Jag beklagar. Det har hänt igen. Vi var många som trodde att förbannelsen var bruten efter den drogliberala hippierörelsen på 70-talet, de missförstådda punkarna ett decennium senare och de ofrivilligt homogena hipsters som vände sig emot allt som hade med kollektivet att göra under sekelskiftet. Nu kunde det inte gå fel på fler sätt. Vi hade sett allt. Kulmen av dumhet nåddes dock senhösten år 2008 när ungdomarna slutade dra upp byxorna när de kommit strax över knäna. De kallade det häng. Vi var många som trodde att vindarna skulle vända, där och då. Vi hade fel. För nu det har hänt igen. Ungdomen är förlorad.

Ungdomens förfall förfasade Sokrates redan drygt fyrahundra år innan vår tidräkning. "Våra dagars ungdom uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig maten och tyranniserar sina lärare.”

Orden har sedan dess, med viss variation, regelmässigt återupprepats såsom ett mantra av den seniora befolkningenunder de efterföljande tvåtusenfemhundra åren. En något mer nutida talesman för Sokratesuppfattning var Siewert Öholm. Han var känd bland annat för att på bästa sändningstid hos Sveriges Television ha förkastat ungdomen i allmänhet och den då aktuella ungdomskulturen hårdrock i synnerhet. Från Sokrates till Siewert, alla ställer samma fråga. Vad är det som gör att mänskligheten aldrig lyckas med att uppfostra en generation som i sin ungdom förfar redligt, städat och rekorderligt?

Dagens ungdom, så kallade millennials, väcker onekligen starka åsikter. Företagsledare och arbetsgivare vittnar om lata ungdomar som vill vara sina egna chefer. De vill vara VD:ar innan 24 års ålder, annars kan det lika gärna vara. De kritiseras för att de vill finna en djupare mening med allt, samtidigt som de spenderar sina dagar med att posta bilder på chiapuddingar och avokadomackor på diverse sociala medier. Inte nog med det, ungdomen krossar månatligen diverse skärmar och belånar sig upp över öronen för att ha råd att fixa dem. Dessutom har de en felplacerad nostalgisk relation till 1990-talet. Många av dem var knappt födda då, men det verkar spela mindre roll.

Millennials-generationen är med andra ord förlorad. Ungdomen har förfallit. Igen.

Frågan är hur det gick för de tidigare förfallna ungdomsgenerationerna, de som styrt världen innan oss. Mänskligheten har, av vuxenvärlden, ansetts vara nere för räkning även tidigare. Men här står vi ändå idag. Hippie-ungdomen fimpade så småningom sin spliff för gott, satte på sig kostym och startade företag. Punkarna klippte sig, skaffade sig jobb och blev en del av det samhälle de tidigare försökt göra uppror mot. Hipsters-generationen slutade lajva underklass och började ta ut pappaledighet och baka sitt eget surdegsbröd, för miljöns skull. Och någonstans där slutade gamlingarna klaga.

Kanske borde vi ge millennials en chans? Det är trots allt den kanske mest empatiska generationen. Enligt statens statistiska centralbyrå är millennials den ungdomsgeneration som skänkt mest pengar till välgörenhet. Det är en global generation som känner solidaritet med världens folk. Tack vare internet har millennials tagit ställning till betydligt fler och svårare frågor än vad deras föräldrageneration någonsin behövde göra. Och de har ändå gjort det med bravur.

Millennials består nämligen av tjejer och icke-binära som tycker att det är nog nu, som kräver lika lön för lika arbete, vägrar kallas för lilla gumman och som kallar en våldtäkt för en våldtäkt. Millennials består av unga som kämpar för HBTQ-personers rättigheter. Bildligt står även de på barrikaderna och skriker (även om de bokstavligt snarare sitter framför sina skärmar och debatterar för hen-omklädningsrum på Twitter).

Millennials består av människor som engagerar sig mot klimatförändringar, människor som vill rädda världen. Vi är alla barn av vår tid. Varje generation har någon gång blivit stämplad som narcissistisk, lat och hopplös. Likväl hör det den sena medelåldern till att förfäras över ungdomens sedliga förfall. Jag vill, trots det, ändå mena att millennials får utstå mycket kritik i jämförelse med sina föräldrar. Eventuellt kan det bero på att det är relativt enkelt och tillfredsställande att ha åsikter om en generation som är förtjusta i att ta bilder på sig själva med smartphones.

Folk hävdar ständigt att det aldrig har varit värre. Jag menar att det aldrig har varit bättre.