Ett kärt återseende

Foto: Sandra GunnarssonSanna Svanström är förre detta Uppsala-student och vikarierande webbredaktör på Ergo.

När jag sätter mig ner med en ovärdig duns badar jag i svett och självförakt. Varför kan jag inte bara LÄRA mig att uppskatta tid? Jag fumlar fram mitt nyköpta pendelkort och sträcker fram det till konduktören, som är artig nog att undvika att se för länge på min stökiga uppenbarelse.

Jag vilar jag huvudet mot fönstret medan vi sakta rullar bort från Stockholm mot utkavlat Uppland. Är det verkligen snart tre år sen jag flyttade från Uppsala? Jag räknar. Jo, det stämmer ju. Tre år som varit hav av tid och ändå bara var precis häromdagen.

När jag kom till stan var jag helt obekant med den akademiska världen. Uppvuxen på en bondgård i östra Smålands inland var jag mer förtrogen med nötkreatur än nations- och studentliv. Gasker? Promemorian? Akademiska kvartar och synkroniserat vansinnesskrikande i Flogsta? Kulturkrocken var ett faktum och förvirringen stundvis total.

Men med en dåres envishet gav jag mig i kast med allt från nationstraditioner till studentikosa upptåg. Jag gjorde mitt bästa för att suga märgen ur det ben som är Uppsala studentliv: sjöng i en nationskör som var så härlig att jag pendlade i ett år från Stockholm för att slippa separationsångesten. Jag spexade. Sände radio från Ekonomikums källargångar. Och längs vägen kanske jag till och med lärde mig en del som inte var snapsvisetexter.

Och nu är jag på väg tillbaka till studentlivet, men på andra sidan. Under ett par månader ska jag gästspela som webbredaktör på Ergo, där jag en gång i tiden tog mina första bambisvajiga journalistiska steg. Känslan är inte det nervösa pirret från ht -12: utan mer som att jag ska träffa en gammal kompis jag inte hört av på länge men som jag tycker hiskeligt mycket om. 

En pigg röst förkunnar att Uppsala är tågets slutstation. Det knastrar under skorna när jag kliver av från vinterns överblivna grus, Kung Bores sista tårar. Solen skiner som vore det högsommar och jag nickar igenkännande mot skylten som hälsar mig Välkommen hit, välkommen hem.

En får tacke, som vi säger på den andra platsen jag kommer ifrån.