Sommardag med besked

Foto: Lina SvenskErgos krönikör Moa Estberg.

Årets första sommardag kom med våren. Helt plötsligt satt alla i t-shirt och med bara ben i Ekoparken. Engångsgrillarna rykte och glödde runt om i gräset, kubbpinnarna och fotbollarna flög mellan filtarna. Det var bara april, men vi var mitt i sommaren.

Plötsligt plingade pushnotiserna till i folks mobiler lite här å där. Stämningen blev annorlunda. På håll fick vi alla beskedet, grupp för grupp, sida vid sida, på avstånd men tillsammans. Med minuters mellanrum började sällskapen spela Hey Brother, Levels och Wake me up i kvällssolen. Utifrån sett helt okommenterat och kanske inte alls anmärkningsvärt. Men inifrån kändes det som en hyllningsstund.

Det var den varmaste dagen på många månader. Det var bara april, men vi var mitt i sommaren. Och som varje sommar spelades hans musik, så även ikväll. Fast överallt. Små öar av hyllningar, som tack för tonerna till vilka vi levt våra liv, och för sångerna vi blivit vuxna till.

Och sen, som på beställning, öppnade sig himlen för en stund. Högtalarna med tonerna av Tim Berglings musik skingrade sig med människorna. De fortsatte spela, men försvann in under tak och upp i trappuppgångar. Fortsatte ljuda medan alla flydde med våta tygskor över blöt och varm asfalt. Plötsligt stod Ekoparken tom, och i fjärran hördes basgången från Levels. Kanske var det någon där uppe som förstod att det hände något jävligt sorgligt här nere.