Fotokollage: Sandra Gunnarsson"Det är slutet på min ämbetsperiod och en stor del av mig vill bara bli klar med skiten."

Vad är väl en bal på nationen?

I denna krönikeserie följer vi en anonym tidigare nationsaktivs berättelser om livet på nationen. Genom vardag och fest, glädje och frustration, trevar hen sig fram till svaret på frågan: är det värt det?
Här är sista delen.

Några ord från skribenten:

Den här texten är baserad på dagboksinlägg från min tid i restaurangverksamheten för en av Uppsalas nationer. Jag hoppas den ger inblick för de som vill engagera sig, och perspektiv för de som är aktiva. Inte för att min skildring nödvändigtvis representerar allas upplevelse; jag arbetade endast en termin, och vet inte om min position skiljde sig från liknande på övriga nationer. Inte heller för att min insats var nämnvärt anmärkningsvärd. Det här är helt enkelt min personliga upplevelse och är inte menad som varken hyllning eller känga till nationslivet

”Bordeaux, Bordeaux!” – klubbverkare från alla nationer har samlats för antagligen Uppsalas största ryggdunkarfest, ämbetsbalen. Vissa skrålar, andra vrålar. Till höger är ett gäng upptagna med att bygga upp ett torn av tomma shotglas, med tyngdlagen som största hinder. Till vänster sitter en utbytesstudent som verkar mer förbryllad av tornbygget än av versordningen i sångtexterna. Det dröjer inte längre förrän glastornet ramlar ner, till gängets skratt och ingens förvåning. Kraschen ljuder högt vid vårt bord, men dränks i kakafonin av fylleskratt och tallrikar som misshandlas av berusade besticksägare. Oavsett klingas det i glasen igen. Kvällens femtioelfte sång börjar, efterföljt av den obligatoriska skålen.

Var det värt att bli nationsengagerad? Tanken dyker upp under de återkommande (hyllnings)talen. Jag kämpar dock med att hålla mig balanserad; det är slutet på min ämbetsperiod och en stor del av mig vill bara bli klar med skiten. Inledningsvis var ämbetet fantastiskt – det breddade min sociala cirkel och utvecklade min kreativitet och organisering. Men efter två månader såg jag det mer som arbete än nöje. Inte så mycket till följd av antalet timmar. De tog förvisso ut sin rätt på motivationen, men kuratorerna hade förvarnat att det var mycket arbete. Snarare var det bristen på empati som jag hade svårast för. Det är en sak att ignorera problem i verksamheten – köksmaskiner slutar fungera, personal saknas eller information har inte framgått. Det är en helt annan sak att kuratorer och klubbverkare samtidigt hänsynslöst snäser till om misstag och förseningar som uppstått som konsekvens. Det var verkligen inte många som betedde sig så, och jag förstår att nationen även är en arbetsplats som måste uppnå resultat – särskilt med tanke på att det fanns en del tomma ämbetspositioner. Men de flesta arbetsplatser profilerar sig också med att erbjuda lön, inte gemenskap.

Det klingar till igen. Ännu ett tal. Vi ska tydligen ge svar på frågor i sånghäftet om en höjdare från kuratorskonventets favoritdryck och smeknamn. Varken jag eller min bordskamrat har någon aning, men det spelar ingen roll: frågesporten river ner rungande applåder och skratt. Jag kollar runt mellan bekanta och okända ansikten. Är de också med på det här gigantiska internskämtet? Enligt ansiktsdragen verkar det så. Undrar hur många som själva en dag vill få en egen frågesport. Jag vet inte hur det är på övriga nationer, men efter första terminen som klubbverkare har det nu öppnats en myriad av möjligheter. Vi uppmuntras att söka nationens kända såväl som obskyra poster – från spexmästare till kammarskrivare. Vissa av de mer garvade ämbetsmännen byter mer eller mindre ämbetspositioner med varandra, eller söker sig till något av nationens otaliga utskott. Kanske är det så vägen börjar mot att bli en av dessa nationsrävar som dyker upp på ämbetsmiddagar och landskapsmöten.

Balen lider mot sitt slut. Vi börjar sjunga ”O, gamla klang- och ungdomstid”. Förmodligen blir detta sista gången för mig som nationsengagerad – en termin som klubbverkare räckte mer än väl. Att pröva på nya nationspositioner låter spännande, men jag vill gå vidare i livet. Vi närmar oss sista verserna. I vanlig ordning ställer vi oss på stolarna, och jag fångar en annan klubbverkares blick. Vi har jobbat ihop i princip under varje pass, och delat på oräkneliga timmar, klagomål och skratt tillsammans. Någonstans längs med vägen blev vi även ett par –utan tvekan mitt starkaste minne som jag tar med mig från nationslivet. Vi utbyter ett sista ögonkast och stämmer sedan in i crescendot. ”O, jerum, JERUM JEEEERUUM!”.