FOMO skapas inte av tovad ull
Jag har försökt i så många år att omfamna Kulturnatten, men det går inte komma bort från det faktum att den liksom ger ett löfte om något annat än den kan leverera. Kanske ska man inte duka fram en buffé om det man har att bjuda på är en torr ostskalk och lite burkar med diverse inläggningar som blivit över efter kylskåpsrensningen. Eller är det mina förväntningar som är orealistiska?
I min fantasi inleds en kulturnatt med en live-inspelning av podden Culture Gabfest på UKK – de är egentligen inte så underhållande och lite för kackliga, men när de nu tagit sig ända till lilla Uppsala får man ju passa på. Nere i foajén serverar Jiro Dreams of Sushi-Jiro omakase-maki som man under andakt slänger i sig medan man sicksackar sig ner mot centralen mellan rödvinslulliga Gudrun Sjödén-tanter (de skrockar åt det levrade i att Moderna museets nya Warhol-utställning handlar om den gamla Warhol-utställningen – så banalt ).
Framför Bror Hjorth-statyn – den med Uppsalas skrytigaste dongel – spelar Señor Coconut cha-cha-versioner av Kraftwerk-låtar och folk dansar förvånansvärt o-cringe:igt på väg mot sina respektive nästa anhalter. På håll skymtas, apropå skrytiga donglar, en gigantisk grön penis under konstruktion av Carolina Falkholt på slottsfasaden. Huvuden både skakar och nickar vid åsynen av den.
Frida Kahlo har på något mirakulöst sätt återuppstått från de döda och håller nu självporträtts-workshop för kids utanför Uppsala färg. Inga vidriga 15-åringar i grupp, höga på Moster energidryck, stöter in i en och ingen försöker kränga på en Svampbob-formade heliumballonger till ockerpris när man slutligen letar sig ner till ån där Nina Simone spelar flygel på en flotte.
Mitt under finalnumrets sluttoner tar en hand tag i din och drar dig med på en berlinsk nattklubb som tydligen alltid funnits bakom en lönndörr i pissoargalleriet London på Fyristorg. Till klockan tio morgonen därpå dansar man i extas hög på en 100 procent laglig och ofarlig version av MDMA.
Ja, jag tycker det är helt rimligt faktiskt. En kulturnattsfantasi i klass med SvDs hatälskade snackis-inslag ”Min helg”.
Jag hade givetvis inte besökt den här påhittade kulturnatten heller – min soffa har inte en Lina-formad rövförsänkning för inte – men jag hade i alla fall haft en FOMO värd namnet.
Och ta’t lugnt, jag hör själv hur det låter. Jag fattar att man får skylla sig själv om man blir besviken när man landat i kön till utställningen ”skulpturer i tovad ull” på Godsmagasinet efter att ha siktat mot Berghain.
P.S. Spanade just in den där tovad ull-utställningen på kulturnattens hemsida – den ser faktiskt inte så dum ut...
