En baguette under armen och hundskit under skon

Foto: Sandra GunnarssonLina Karlsson frilansar för Ergo. Just nu befinner hon sig på utbyte i Paris.

”Aeeej men lägg av? DRÖMMEN JU. DU KOMMER HA DET SÅ NAJS OCH UPPLEVA SÅ MYCKET COOLT OCH KUNNA SHOPPA SÅ MYCKET BALLT OCH JSSDKNGJLÖFUJRS.”

Den reaktionen fick jag ofta i somras när jag berättade (läs: skröt) om mina planer att snart dra till Paris på utbyte i ett år. Varje gång bara nickade jag instämmande, log självbelåtet och svarade ”jag veeeet, jag vet”. För det lät ju faktiskt helt fantastiskt. Ett helt år i kärlekens stad. Ett år att besöka alla de världskända turistmålen. Hänga på alla glammiga nattklubbarna och hippa ”vi skriver små provokativa budskap i latteskummet”-brunchställena. Bli världsvan storstadsbo och kunna strosa fram sådär coolt och parisiskt avslappnad med en baguette under armen. Att byta ett år av grå, vanlig småstadsvardag mot fartfylld, rykande het storstadspuls.

Såhär två månader senare – lever det upp till förväntningarna? Absolut. Paris är precis så amazing som en kan föreställa sig. Shoppingen är allt en kan drömma om. Det kulturella utbudet är nästan löjligt brett. Och staden i sig är otrolig. Det är svårslaget att långt in i oktober kunna avnjuta en picknick vid kanten av Seine för att se solnedgången färga både himmel och vatten rosaorange medan en stor turistbåt så sakteliga glider förbi och spelar skithög eurodisco. Eller att på väg till plugget om morgnarna kunna promenera med en kaffe i handen längs de typiskt parisiska gatorna, alldeles nyspolade från gårdagens alla små berg av hundbajs, och med de typiskt gotiska fasaderna iklädda ett smickrande, tunt litet smog-dis. 

Apropå kaffe hade jag faktiskt inte förväntat mig att det skulle vara sjukt svårt att hitta bra sådant i den här stan. Fransmän verkar aldrig ha hört talas om något sådant som ”en kopp vanligt, jävla bryggkaffe.” Det närmaste en kan komma är styggelsen ”Americano” som jag tror består av en liten slatt espresso utblandat med vatten. Vid det här laget skulle jag till och med nästan bli glad över en 20 kronors mellankaffe i pappmugg på Eko. Jag hade för övrigt heller inte haft en tanke på att jag faktiskt skulle behöva PLUGGA här nere och inte ha jättemycket tid till annat. Men å andra sidan, det är ju rätt idylliskt att sitta långa, sena timmar och plugga till strökurserna i politisk teori på något mysigt, litet franskt café. Eller ja, åtminstone om du kan klara dig med ett bord stort som en tallrik och en servitör som stirrar på dig som om du bajsat på golvet när du plockar fram och viker upp datorn.

Vid närmare eftertanke är det några till smågrejer som jag inte riktigt tänkte på innan. Typ att de världskända turistmålen också är smockade med – surprise –  turister, och att besöka dem därmed fodrar extrema mängder både tid och tålamod. Eller att det inte direkt är nationspriser på de där hippa nattklubbarna och brunchhaken. Inte på de ohippa haken heller för den delen. Har du tur KANSKE du kan hitta något ställe som inte tar HELA månadens CSN för en knappt instagramvänlig smoothiebowl, eller som säljer fulöl för strax under hundringen vid happy hour. Kanske.
Jag hade inte heller trott att det skulle vara så svårt att strosa omkring världsvant. Särskilt coolt avslappnad. Och särskilt med en baguette under armen, då du alltid behöver ena handen till Google Maps och den andra till att hålla ett krampaktigt grepp om din handväska. Att rucka på den principen kan nämligen leda till att du blir bestulen på en telefon och sedan en plånbok. Inom loppet av en vecka. Och sedan får gå old school och ta dig fram med karta och busstabell ett par dagar och, utan framgång, försöker hitta den enda telefonbutiken i hela Paris som faktiskt säljer telefoner. Och eventuellt råkar ringa dina päron på skype halv tre på natten och storgråtandes vråla att du ”hatar den här jävla stan.”

MEN, utöver det så absolut – Paris precis så amazing som en kan föreställa sig. Och ett år av fartfylld, rykande het storstadspuls är nog precis lagom för att bara hinna utveckla ett litet magsår.