Etikettens välsignelser och förbannelser

Foto: PrivatFredrik Thor läser en master i nationalekonomi och identifierar sig för närvarande med etiketten ”neurotiker”.

För ett år sedan tänkte jag skriva ett slags försvarstal till alla introverta personer här i Ergo. Jag hade som många andra läst boken "Quiet" av Susan Cain och identifierat mig starkt med bokens budskap. Boken, vars poänger för mig fortfarande inte är utan relevans, förklarar att vissa personer dräneras på energi av att vara i stora sociala sammanhang (de introverta) och andra får energi (de extroverta). Även om boken har nyanser är den relativt kategorisk: Introverta trivs bra ensamma och i små sällskap och extroverta gillar nya sociala sammanhang. Boken var ett välkommet försvarstal till oss som trivs bäst hemma i lugnet och uppmanade oss att vara stolta och känna acceptans över det (se den efterföljande inflationen av Myers-Briggs resultat i valfri bio på sociala medier).

Efter att jag hade läst boken, gjort det medföljande testet och därefter kommit fram till att jag var introvert blev jag också mer inåtvänd – vilken till en början kändes lättande och befriande. Men jag kom med tiden på mig själv att även stödja mig i bokens slutsatser när jag på grund av blyghet eller ovilja valde bort sociala sammanhang. För så här i efterhand är jag inte säker på om det faktiskt var mitt underliggande karaktärsdrag som fick större inverkan på mitt beteende eller om det var min identifikation med etiketten introvert som gjorde det. Detta kallas ibland ”etiketteffekten” inom psykologikretsar.

Bevisligen finns det något väldigt bekvämt och mänskligt med att skapa enfaldiga etiketter för sig själv och andra. Både som ett sätt att förklara och förstå men också för att känna en tillhörighet och skapa förutsägbarhet i samspel med andra. Jag har själv accepterat min roll som den seriösa, den larviga och den tystlåtna beroende på sammanhang och strikt följt relationens ramar. Å ena sidan har det varit bekvämt att veta sin roll – men det har också varit begränsande och försvårat möjligheterna för min personlighet att komma fram. Till slut har jag ibland istället valt att rebellera.

Nu finns det en risk att jag är kategorisk åt andra hållet här. Det finns goda poänger, inte minst när det kommer till mer seriösa etiketter, i att synliggöra olikheter och på så vis bryta normer och tabun. Men i fortsättningen tänker jag vara mer försiktig när jag kategoriserar mig själv och andra efter någon etikett eller förenklad personlighetsbeskrivning utifrån begränsat underlag. För kanske vill vi egentligen helst vara något annat.