En snabbkvittens på vår existens

Foto: Lina SvenskJonathan Schiess läser juridik och frilansar för Ergo.

I slutet av december förra året bestämde jag mig för att ta en paus från Facebook fram till sommaren. Sen oktober 2007 har jag varit på Facebook. På Twitter sen 2012. På Instagram sen 2017. I takt med en ökande stress i mitt förhållande till sociala medier har jag blivit intresserad av frågor om hur sociala medier skapar och formar våra identiteter, våra sociala begär och behov. Vår blick för och förmåga att relatera till andra.

Med undantag för några sporadiska återinstallationer av Instagram (ibland är jag på sketch-humör) så har jag alltså varit sociala medier-fri i snart fem månader. Nedan följer några iakttagelser av mitt eget förändrade beteende och mående som jag tror åtminstone delvis har med min paus att göra. Jag moraliserar inte, ni har säkert tänkt likadant.

1. Jag blir inte lika stressad över att ha tråkigt längre. Ett tag in i den här pausen upplevde jag mig mindre stressad och rastlös över att bara vara ensam med mina tankar, utan möjlighet att kunna välja mina intryck. Att bara sitta på bussen och se sig omkring, utan musik och utan att ta till storknacksböjen ner i en skärm gav tankarna en möjlighet att hävda sig. Dagens intryck hinner sorteras innan kvällströttheten kommer och knuffar en mot onyanserade slutsatser. Där flög en liten sparv förbi. Var det ens en sparv? Kan fan noll om ornitologi? Vad är det etymologiska ursprunget till ordet ornitologi? Vem fan bryr sig? Varför tänker jag inte smartare tankar? Men kom igen, du har pluggat hela dagen, cut yourself som slack. Ja, okej då.

2. Jag var mer beroende av att logga in på Facebook än att faktiskt vara inloggad. Under den första månaden märkte jag att jag började logga in på allt annat förutom just Facebook. SvD-digital, Studentportalen, mitt gamla existenz.se-konto, mitt Wikipedia-konto och mitt gamla hotmail-konto jag inte använt sen 2006 (jonte_coolboy79). Jag tror att Facebook och kompani gjorde mig beroende av det där vaga löftet om att det kan ha hänt något på andra sidan inlogget, något som angår mig. Någon kan ha svarat med en gråtskratt-emoji på det där inlägget jag skrev i vegetariangruppen ”Chark är snark”. Man vet ju inte förrän man kollat! Antingen spritter det till lite i hjärtat på en när man ser en notifikation eller så känner man sig lite övergiven, ignorerad och osedd. Det låter dramatiskt men om vi ger de här känslorna rimliga proportioner var det precis så det kunde kännas. Facebook som snabbkvittens på vår existens.

3. Jag pratar mer i telefon med vänner. Att bara ringa och prata om ditt och datt med hatt och fnatt. Det är ju det relationer bygger på. Vad går förlorat när vi i ganska stor utsträckning outsourcar våra vardagliga känslor och tankar till emojis? Inte vet jag, men jag känner mig mer sedd via telefonmasten än via satelliten.

För att summera, den här pausen har varit bra för mig. Nu borde jag säga något i stil med att sociala medier bara är dåligt för oss och att vi alla därför borde ta bort alla våra konton. Men det tänker jag inte. Jag tänker inte kasta sten på glasskärm. Det där binära synsättet är förbehållet Facebooks algoritmer. Men kanske är det inte är en alldeles dum idé att lämna mobilen hemma ibland och låta blicken följa sparven (eller vad det nu var).