Sverige som utopi och dystopi

Nyligen skrev jag en krönika i en brittisk fotbollstidning om hur den omtalade svenske spelaren Anton Hysén kom ut och vad det betyder för idrottsvärlden. Lite oväntat fick jag kommentarer av typen ”Men det är väl lättare att komma ut i Sverige” och ”Jo, men homofobin finns inte där”. Intressant nog var detta utbildade människor som vanligtvis visar en nyanserad och utvecklad världsuppfattning, men vad gäller Sverige får man inte slå hål på bilden av ett västerländskt föregångsland.
Eller så får man det, så länge man går rakt på sak och beskriver Sverige som en misslyckad socialistisk dröm, hämtad ur Milleniumtrilogin, ett land som ger sken av frihet och demokrati fast det i själva verket styrs av konspirerande politiska makter och plågas av nazister och radikala rörelser som ställer australiensiska fritänkare inför rätta för skojs skull, innan man överlämnar dem till USA. Att verkligheten ligger någonstans däremellan är en omöjlighet. Helst vill vi förstå det moderna Sverige i dikotomiska termer.

Jag häpnade då jag läste en omtalad artikel om fallet Assange i brittiska The Guardian där beteckningen ”radikal feminist” användes som en förolämpning. Tidningen hade skapat en berättelse där det oskyldiga blonda helgonet Assange hade blivit offer för en feministisk konspiration, ute efter att jaga och fängsla vilken man som helst i sitt korståg mot patriarkatet. Inte ens den ultrakonservativa science-fiction författaren Robert A Heinlein, som har byggt sin karriär på att skriva dystopisk formellitteratur om socialistiska diktaturer, kunde ha bättrat på The Guardians försök till samhällsanalys. The Guardian anser sig vara den brittiska vänsterns bäst informerade – kanske enda – uttrycksorgan, och skrivs oftast med tonen hos en besserwisser som med en förenklad analys försöker imponera på sina klasskamrater. Och det är just denna konsekventa strävan efter en tydlig, engagerande berättelse som leder till en svartvit Sverigebild. Alla känner till Sveriges rykte som ett föregångsland vad gäller demokratifrågor, miljörörelsen och välfärden. Dock är dessa framgångar så ouppnåeliga för Storbritannien att vi söker olika sätt att bortförklara och smutskasta dem. Ett slags kognitiv dissonans, ett ”surt sa räven om rönnbären”.

I julas åkte jag till Sverige för en forskningsresa, och en gammal vän från universitetstiden följde med för att fira nyår i Stockholm. Varje gång vi gick förbi ett förfallet hus, åkte med ett gammalt tåg, eller såg någon hemlös på gatan, uttryckte han sin besvikelse. Att vi har en hel armé av hemlösa i min hemstad Edinburgh i Skottland, och dessutom gott om förfallna (men för den skull inte billiga) hus, spelade ingen roll. Antingen vill vi se svenskar samla in pengar till tredje världen på midsommarafton och bygga sig ett vänsterns Eden i skärgården under midnattssolen, eller så blir landet en mardröm av episka mått i våra ögon.
Den utopiska uppfattningen om Sverige utnyttjas i allra högsta grad av Fredrik Reinfeldt varje gång han uppträder på exempelvis EU:s klimatmöten. Nyligen var han i London och höll en presskonferens om Sverige som förebild, detta för att främja den nuvarande brittiska regeringens ambitiösa mål om att bygga friskolor som ska ersätta våra mindre lyckade Secondary Schools. Friskolor marknadsförs som progressiva och moderna, men framför allt svenska. Innan han blev partiledare reste David Cameron, som intressant nog tidigare jobbat som konsult inom reklambranschen, till Sverige just för att studera Reinfeldt och de ”nya” Moderaterna. Ett år senare hade det konservativa Tory Party fått en makeover enligt Reinfeldts modell, och Cameron hade blivit en flitig användare av den välkända arbetarpartiretorik vilken Moderaterna i sin tur lånat från Socialdemokraterna. Ordet välfärdssamhälle kom i Storbritannien att användas för att sälja in avregleringar, skattesänkningar och segregering i våra skolor.
En blåspräcklig röra av vänsterretorik och högerpolitik med andra ord, lika förvirrad som Assanges tolkning av Sverige som ett Stieg Larsson-inspirerat samhälle av hemliga nazistkonspirationer, korrupta politiker och förtryckta människor som beskattas till döds. Ett samhälle där det inte går att få en rättvis rättegång, trots att Sverige enligt FN är ett av världens mest demokratiska länder.

Igen: utopi eller dystopi. Vi idoliserar eller demoniserar gärna världen utanför våra gränser, och i britters kollektiva medvetande är irländare lata, tyskar duktiga men skittråkiga. Fransmän är arroganta och USA är, beroende på vad man har för politiska åsikter, möjligheternas land eller girighetens tempel. Och Sverige svänger ständigt mellan utopiskt paradis och stalinistisk bananrepublik.
Så vad är Sverige då? Jag har gått in på Wikipedia och kollat, och det visar sig att Sverige är ett nordiskt land på skandinaviska halvön i Nordeuropa.
Dominic Hinde är forskarstudent i Scandinavian Studies vid University of Edinburgh, där han forskar inom svensk kulturgeografi och miljöretorik. Han jobbar också som frilansskribent på skotska och brittiska veckotidningar och pluggade litteraturvetanskap, tyska och nordiska språk i Uppsala 2008.

nbsp;