Det gudomliga barnet filosoferar

Som det Ljunganska, gudomliga barnet: Liten och osjälvständig, men upplever sig själv som alltings centrum. Så beskriver Jens Stilhoff Sörensen dagens statsvetar- och humaniorastudenter i Sveriges Radios Obs den 15 och 16 november. Vi kommer från undermåliga grundskolor och gymnasier. Vi är känsliga och lättkränkta och tål inte att bli pressade till prestation. Vi ställer höga krav på våra universitet, men protesterar när dessa ställer krav på oss. Böckerna är för dyra, läsningen för tung och skrivuppgifterna för långa. Vi vill ha kunskapen men vägrar göra ansträngningen. Den borde universiteten göra åt oss.

Och det är de beredda att göra, enligt lektor Stilhoff Sörensen. Detta eftersom deras finansiering baseras på studentgenomströmning. Ju lägre ribban ligger desto fler som tar sig över = fler slantar i högskolans kassa. Högskolan är kort sagt ”[e]n narcissistgenerator. En instans dit den omogne studenten går för att hämta en examen och passerar utan att ha genomgått någon kränkande utveckling”.
Det känns som att jag fått en käftsmäll och det av en för mig helt okänd person. Jag känner mig förolämpad, förlöjligad. På samma gång påkommen som orättvist dömd. Mycket av den kritik Stilhoff Sörensen riktar mot systemet tycker jag visserligen är befogad. Min egen grundskoleutbildning var under all kritik och när jag kom till universitetet hade jag aldrig skrivit en uppsats. Och visst är det sant att jag och mina kursare ibland tagit upp frågor om för dyr kurslitteratur, för tätt liggande tentor och så vidare.
Vad värre är har jag läst B-uppsatser där såväl språk som resonemang varit skandalöst men som blivit godkända ändå. Och jag vet folk som blivit färdiga svensklärare men som skriver sämre än vad som borde godkännas i nionde klass. Det är en björntjänst att låta undermåliga arbeten passera istället för att hjälpa studenterna att nå målsättningen – vilket är omöjligt för en handledare som tilldelas så oerhört snålt med tid per student. Själv fick jag tio minuters enskild handledning och två raders kommentarer när jag skrev min första B-uppsats.

Å andra sidan, och det medger Stilhoff Sörensen, är det så gott som omöjligt för en student att klara sin försörjning på enbart studiemedlet. Har man ingen extrainkomst går det inte att lägga tusenlappar per delkurs på studentlitteratur. Och jobbar man är det svårt att få tiden att räcka till 100 procent studier. Vad bör jag som student göra åt det?
Universiteten gör det lätt för oss, säger Stilhoff Sörensen. Men att det ska vara svårt och hårt att plugga är väl ändå inget självändamål? Är det verkligen en nackdel att högskolestudier nu är mer tillgängliga för fler? Stilhoff Sörensen kritiserar tidigare regeringars politik som lett till att nästan alla förväntas plugga. Men fler studenter på högskolan är väl inget problem i sig? Högre studier ger nya perspektiv, förmåga till kritiskt tänkande och uppmanar till kommunikation och problemlösning. Dessutom leder det enligt flera vetenskapliga studier till bättre hälsa och högre tolerans mot vanliga folksjukdomar. Vad kan vara dåligt med det? Kanske borde vi satsa på att låta obligatoriska studier efterträda värnplikten. Att tillskansa sig kunskap är väl att tjäna sitt land om något? Tänk vilken lyx för en student att under ett år omhuldas med kost, logi och dagligt arvode på samma sätt som den forna lumparen.

Men vem är väl jag att uttala mig? Det är ju jag som är problemet. En sak vet jag i alla fall bestämt: Jag känner ingen, och då menar jag ingen, som genomgått en humanistisk eller statsvetenskaplig utbildning utan att utvecklas. Och de är alltid mindre narcissistiska när de kommer ut än när de gick in.

nbsp;