Fingerpistol vs tjejrack

Lina Svensk är Ergos tillförordnade chefredaktör.

Jag är ingen idrottare.
Har aldrig varit.
Därmed inte sagt att jag aldrig har idrottat. I min ungdoms dar spelade jag under många år i lagsport och motionerar gör jag till och från även nu (just för tillfället är det dock mest från). Men jag har aldrig känt mig som en idrottare.
När jag var förhållandevis ny i Uppsala köpte jag ett terminskort på en ganska välkänd träningsanläggning. Killen i kassan uttryckte något slags gillande över inköpet – jag tror hans exakta ord var ”Wapaow! Ni bah kör!” (det här är alltså post-du-reformen. Jag var där med min syster och hennes kompis) – varpå han gjorde en piruett på plats och avslutade showen med att skjuta oss med sina fingerpistoler. Okej, jag ska inte svära på att han gjorde snurren, men pekfingerpickadollerna var definitivt framme.
Det kändes som att vi kom från olika planeter, kassakillen och jag. Han var så pepp och verkligen andades gym, medan jag knappt andades alls av rädsla för att inhalera gymmaskinssvetten och testosteronet som jag föreställde mig osade ut ur träningslokalerna. Jag skäms för att säga att jag nästan såg ner på hela träningsetablissemanget.
Men till mitt försvar ska sägas att under min uppväxt bestod ”idrottarna” av de där övertända personerna som oavsett sport, alltid sparkade, slog och kastade bollen lite för hårt på en – det mest minnesvärda blåmärke jag haft var en karbonkopia av en handboll, med sömmar och allt – och som kastade glåpord om man som icke-idrottare, ve och fasa, försökte använda det runda slagträet istället för ”tjejracket” (det platta) under brännbollsmatcherna. Redan på mellanstadiet var de flesta med på indelningen plugghästarna vs idrottarna och det har suttit kvar även efter att jag fick lära mig att världen inte är svartvit.
Nåväl, vid universitetet är väl de allra flesta i någon mån ”plugghäst” och trots det finns här många idrottare. Världen är uppenbarligen mer gråtoner än man tror i grundskolan. Ett bevis på det hittar du i Johann Bernövalls reportage Triss i sportengagemang, där vi får träffa 21-åriga Johanna Heldin som kombinerar elitsatsning inom curling med läkarstudier. Inspirerande! Trots att jag kanske för egen del hellre skulle sälla mig till supportergruppen med öl i hand.