Ska babyn fara ut med badvattnet? Igen?

Lina Svensk är chefredaktör på tidningen Ergo.

Klockan är 22.15. Det är fredag och vi befinner oss på Norrlands nation. Från stora salen på övervåningen spiller ljud av baluns och allsång ner till oss och blandas med det frenetiska hamrandet på min kollega Sandras laptop. I- och T-tangenterna är på dekis och kräver en bestämd hand för att över huvud taget registreras i artikeln vi skriver. Det är drygt en timme sedan rummets övriga besökare, partirepresentanterna, lämnade valvakan efter att resultatet från årets kårval presenterats. På Twitter trillar det fortfarande in frågor till oss om detaljer kring resultatet: ”Kom igen Ergo, mata oss!” Frågor som Sandra, i horisontellt läge från sin säng, fortsätter svara på klockan 23.30, inne på arbetsdagens 15e timme.
Jag försöker inte få er att tycka synd om oss – den här typen av helg- och kvällsbevakning ingår i jobbet som anställd journalist – men jag vill att ni ska veta att det är så här våra arbetsdagarna ser ut förhållandevis ofta.

På Ergo arbetar i nuläget tre utbildade journalister, samtliga med arbetslivserfarenhet från andra tidningar. Två är anställda på 85 procent och en, webbredaktören, är arvoderad och får motsvarande CSN i månadsersättning. Orättvist? Absolut. Att ha en webbredaktör på arvoderad post var en tillfällig lösning som blev permanent. Vår förhoppning har hela tiden varit att den arvoderade posten ska göras om till en anställning när det skapas utrymme i kårens ekonomi för det. Men innan vi gick på påskledighet fick vi istället veta att det motsatta kan komma att bli verklighet – att de två anställningarna på Ergo potentiellt kommer göras om till arvoderade poster för att spara pengar.
Vi är fullt införstådda med att Uppsala studentkår måste vända på varenda slant, men att skära ytterligare i Ergo och inbilla sig att tidningen kommer klara sig igenom det med bibehållen kvalitet är huvudlöst. 1999 sade hela Ergoredaktionen upp sig i protest mot att man återigen planerade att minska Ergos anslag och jag tänker låna några ord från deras skriftliga sorti ”När babyn far ut med badvattnet”:
”…faktum är att Ergo är det enda kvitto flertalet studenter får ut av sin kåravgift. Sedan kan man tycka vad man vill om tidningen, men den blir helt klart inte bättre av att termin efter termin gröpas ur tills den blir så ihålig att den faller ihop.”

Jag älskar att vara journalist, men det finns saker jag inte är beredd att göra för 11 000 i månaden. Att en fredagskväll bevaka hur det gick i kårvalet är en av dem. Att tio gånger om året skapa en kårtidning från grunden är en annan. Och det borde vara allas ståndpunkt. Även de som månar om ett snyggt bokslut.