SKIVRECENSIONER

The Radio Dept.
Lesser Matters
(Labrador)
4/5

Det här är inte världsomvälvande. Bara otroligt vackert. Det vore lätt värja sig mot "Lesser Matters" genom att säga att den är ett spöke av The Jesus & Mary Chain och Ride, men det vore att inte känna efter ordentligt. The Radio Dept. gör simpla poplåtar och mixar sången lågt för att låta bakgrunden tala. Och vilka bakgrunder det är! Svepande, fjäderlätta mattor av ljusa synthackord och gitarrer som är så distade att de låter som radiobrus, över detta ligger genialiskt enkla melodislingor som slingrar sig in ut ur varann.
The Radio Dept. har en historia som går tillbaks ända tillbaks till 1995 och högstadietiden i Lund, men det var först förra året som saker och ting började röra på sig. Trots att jag var väldigt imponerad av andra ep:n "Annie Laurie" så trodde jag inte att sångaren och låtskrivaren Johan Duncansson och hans vänner skulle lyckas så här bra. "Lesser Matters" har en röd tråd, den funkar som helhet, men de enstaka låtarna är starka nog på egen hand för att ha en egen identitet. Det finns också en värme och skör skönhet som går igenom hela skivan vilket gör den ännu trevligare. Hade jag inte haft The Knifes otroliga "Deep Cuts" färskt i minne så hade även Radio Dept. fått en femma. Nu räcker det inte hela vägen, men otroligt vackert är det.

Björn Gylling

Airliner
The Last Days of August
( Labrador)
3/5

I "Everything that's You" sitter Kristian Rosengren, som ensam utgör Airliner, framför telefonen och hatar sig själv: "I meant to call you tonight, but I ended up just like them, the people I despise, the people who never make a difference and never get anything done". Han kompas av mjuk akustisk gitarr, bas, tassande trummor och enstaka munspels-, elgitarr- och pianoslingor. Och han sjunger så lågt, så lågt - som om klockan är två på natten i en lägenhet med väldigt lättstörda grannar. "The Last Days..." är en berättelse om att ha svårt att komma över sin före detta. Ordentligt svårt. Det blir nästan känslopornografi i den hudlöshet som Kristian beskriver sin längtan och sina tillkortakommanden med; som någon som berättar hela sitt livs alla misslyckanden på första dejten. Detta gör att jag ryggar tillbaks litegrann, men jag har å andra sidan inte blivit lämnad sedan jag var i moppeåldern. Är man nydumpad så kan det nog vara skönt att känna att någon har haft det likadant och överlevt.

Björn Gylling

Go-Betweens
Bright Yellow, Bright Orange
(Clearspot/Border)
3/5

Åldrande kan vara svårt för de artister som en gång stått för något ungdomligt och rebelliskt. Det är inte utan trovärdighetsproblem som The Who ställer sig i Hyde Park år efter år och proklamerar sina 35 år gamla slagord, om man säger så. Australiska Go-Betweens borde rimligtvis aldrig kunna bli för gamla för sitt ämbete. För även om låtskrivarparet Forster/McLennan med lite varierande kontinuitet har givit ut skivor i 25 år nu, så har de aldrig varit vare sig trendiga, ungdomliga eller speciellt naiva. Visst, man kan ju urskilja en skillnad i rutin mellan de första stapplande stegen på egna skivetiketten Able Records och nya skivan, men jag tycker ändå det finns en tydlig röd tråd genom musiken.
Nya skivan "Bright Yellow, Bright Orange" är deras andra sedan nyuppståndelsen för ett par år sedan. Då var det många som blev positivt överraskade över hur intakt bandets känsla för låtskrivande var efter ett tolvårigt uppehåll. Väldigt få av dessa lär bli besvikna nu. Nya skivan är nämligen som en finslipning av förra skivans kanske aningen ringrostiga comeback. Då imponerade singeln "Going Blind" allra mest. Här finns säkert fem spår som håller samma höga klass, och som vanligt så är de misstänkta Grant McLennan-låtarna de slagkraftiga popdängorna och Robert Forsters bidrag de lite mer historieberättande sångerna. "Bright Yellow, Bright Orange" är inte helgjutet som album, men framför allt de inledande fem låtarna är riktigt bra. Det känns kanske tråkigt och ovärdigt att beskriva en skiva som "ännu ett album" från ett band, men här kan vi göra det i ordens alla mest positiva bemärkelse.

Roger Gunnarsson

Kaah
Jideblasko International
(MNW)
1/5

Han har spydigt nog utnämnt sig själv till Sveriges soulkung. Av två anledningar får Kaah emellertid finna sig i att numera avstå från detta epitet. Den första är att han på Jideblasko International snålar med den frikostiga soulen han erbjudit på tidigare album. I stället för att som innan låta melodier och framförallt harmonier få stort utrymme och föra musiken åt såväl jazz- som r’n’b-hållet, präglas plattan av en stel och kantig kvasisoul. Kaah gör ett intetsägande försök att tuffa till sig genom att ta upp lite hip-hop-fasoner, inte slösa med orden och göra sig till i onödan.
Den andra anledningen till att soulkung inte är en rättmätig benämning är att plattan inte bevisar någon kunglig dominans. Någon självklar hit finns definitivt inte. Inte heller gör Kaah något större väsen av sig. The king is dead!

Nina Fredriksson