Skivrecensioner

Foto: Playground MusicDizzee Rascal.

Dizzee Rascal
Showtime
(XL/Playground Music)
1/5

Det kallas grime och är en gravt autistisk kusin till det som en gång hette 2 step. Härföraren är Dizzee Rascal: 19 år och så kredibel att det gör ont. Har det någonsin varit så enormt överskattat att vara ung och viril som nu?
Showtime är framför allt stressig. Dizzee joddlar högfrekvent på gäll kreolcockney över kala beats med koncentrationssvårigheter, syntslingorna är simplistiska intill det infantila. Precis som på Boy in da corner från ifjol alltså. Den enda skillnaden är att det inte finns någon Billy Squire-samplande hit av samma kaliber som Fix up, look sharp som kan agera hjälpryttare uppför försäljningslistorna denna gången.
Dream är den enda låten som är bra och det är den för att den är tokrolig. Med sin falsksjungna refräng gillar man den på samma sätt som man gillar tidiga Ween, för att dra en avlägsen parallell.
För mig fortsätter Infinite Livez och hans mentalstörda fascination för My Little Pony-hästar att vara det unga Englands viktigaste röst.
Björn Berglund

Stained Red
This City
(Egen utgivning)
3/5

På 19 minuter långa "This City" river Uppsalasönerna i Stained Red av sex låtar. Det handlar om urtypisk nu-metal som stundtals kryddas med hip-hop och hardcore av det gladare slaget. Bäst fungerar det i inledande "It won’t stop bleeding", samt i titelspåret som båda begåvats trallvänliga refränger som fastnar runt membranen likt ett vältuggat Hubba Bubba. I övrigt blir dock intrycket en aning slätstruket. Trots att såväl framförande som produktion är av det kompetenta slaget känns det lite som att sitta i ett flygplan som håller full gas på startbanan utan att riktigt lyckas lyfta.
Roderick Engberg

454
Satanic Widescreen
(Groupsounds)
4/5

Dimma
Pengar i sjön
(Groupsounds)
2/5

Uppsalabanden 454 och Dimma har under året släppt varsin skiva på det egenhändigt drivna bolaget Groupsounds. "Satanic Widescreen" är 454:s första utgåva i cd-formatet och deras tredje totalt sett.
454 låter som MC5 och Iggy & The Stooges infiltrerat av lite modernare tungrock à la Queens Of The Stoneage och Monster Magnet. Stilen ligger rätt i tiden; slår man på MTV2 bokstavligen bombarderas man av liknande tongångar. 454 låter dock mognare och mer varierat än det mesta av videoskvalet. Allt ifrån inledande titellåtens brölblås via reggaedoftande "The Birth Of A Legend Is A Drop In High Water" till avslutande "I Claim This Land":s mer traditionella rock fungerar utmärkt och smälter förvånansvärt väl ihop i det annars relativt raka, fasta format som stilen normalt erbjuder. Det svänger ordentligt igenom hela plattan och sångaren Anders E Rudström (f ö en av tre Rudström i bandet) klarar de hårdare och framför allt de lite lugnare partierna med bravur.
Tyvärr dras helhetsintrycket ned något av en alltför skränig produktion. Den här typen av musik skall för allt i världen inte levereras i ett polerat format men det något dova soundet och den råa mixningen gör att en viss lyssningströtthet allt för snabbt infinner sig.
Trumslagaren i 454, Jakob Jennische, trakterar även basen på Dimmas "Pengar i sjön". Skivan beskrivs av bandet som något med rötter i den tidiga 70-talsrocken, på svenska, för 2000-talet. Beskrivningen för tankarna till Stockholmsbandet Abramis Bramas, eller varför inte det gamla kultbandet Novembers, lyckade tungrock med svenska proggtexter. Resultatet låter dock mest som Asta Kask tolkar Black Sabbath. Man får sig en rejäl överdos av uppkäftig punkattityd, framför allt p g a av att sången till stor del bygger på detta i stället för mer traditionell melodi. Aningen onödigt kan tyckas då det stundtals förhåller sig omvänt, och då fungerar riktigt bra, som i den briljant betitlade "Ela C'Mons" eller efterföljande "Som en mor".
Karl Håkanson

Melody Club
Face the music
(Virgin)
3/5

För snart två år sedan recenserade jag Melody Clubs debutalbum på den här platsen. Nu är andra skivan här, och jag skulle egentligen kunna skriva exakt samma recension igen. För även om jag faktiskt tycker att det hänt rätt mycket rent stilmässigt sedan dess, så är kärnan precis densamma, och pärlorna ungefär lika många som sist. Ljudmässigt så har Melody Club tagit ett par steg bort från Sparks och blivit lite mer gitarrbaserade, men Kristofer Östergrens låtar är fortfarande samma knockouter som de bitvis var på första skivan. Tyvärr är det bara just bitvis man knockas även av nya skivan "Face the music".
Problemet är inte låtarna utan bristen på variation. Melody Club har ett koncept jag gillar väldigt mycket i singelformatet, men samlat på ett helt album så blir det lätt lite enahanda. Därför är det även svårt att välja ut favoriter. Så gott som alla låtar på den här skivan skulle ha fått mig att lyssna extra om den spelades på radio, men när man vräker i sig favoritgodiset tappar det lätt lite smak efter ett tag.
Men såklart finns det höjdpunkter. Jag hoppas att bandet tänker släppa "Wildhearts" som nästa singel, för den måste vara årets mest gjutna tracks-etta. Även inledande "Killing a boy" har en sån där enkel men snillrik melodi som Kristofer Östergren är mästare på.
Nu låter jag som en skivrecensent i Okej, men gillar du Melody Club blir du inte besviken.
Roger Gunnarsson

Helt Off
Helt Off
(Motrock/Juju records)
1/5

Någons fel är det, jag vet bara inte vems. Det har tagit tvärstopp och vips är mögig rootsreggae det roligaste man kan göra som svensk rappare. En dyster väg att välja, det var ju inte så att det inte fanns alternativ.
Helt Off är en högskånsk supergrupp bestående av Timbuktu, Chords och Måns från Breakmecanix som gör svensk tradreggae bottnande i Peps Perssons Hög standard. Instinktivt undrar man: Har det inte hänt någonting alls under de trettio år som gått sen dess? Svar: nej. Helt Off proklamerar dagdrivarliv, gräsrökning och vänsterreaktionära åsikter som om Gärdesfesterna sommaren 1970 var igår.
Det känns liksom så onödigt, även om genren av hävd är konventionell så finns det ju nydanare, till och med svenska sådana: Moder Jords Massiva utforskar ständigt genrens elektroniska möjligheter och Andreas Tilliander vrängde ur sig en dataknastrande dubtolva i bästa Pole-klass för bara någon vecka sedan.
Helt Off är vid en jämförelse bara ett gott hantverk och egentligen bara den träigaste proggen en vända till. Maskerad med en lismande baktakt, aldrig roligare än Gudibrallan.
Björn Berglund

Siena Root
A New Day Dawning
(Rage of Achilles/Sound Pollution)
4/5

In i facket retrorock kastar vi Siena Root. Kvartetten från Stockholm undfägnar oss ett album på gränsen mellan 1960- och 1970-tal. Gråtande gitarrsolon, fylliga Hammondorglar, dansande bas, mustig bluesbaserad sång. På de bilder som medföljer skivan poseras det glatt med sitarer, rullbandare och till och med en urgammal Dagens Nyheter! Inget fel i det, för det riktigt känns hur mycket Siena Root älskar Led Zeppelin, Doors och dylikt hjältematerial (Fever låter misstänkt lik de förras Since I’ve Been Loving You medan Just Another Day innehåller ett par direktstölder från de senares Love Me Two Times). Det skadar inte heller direkt att medlemmarna övat på sina instrument både en och två gånger.
Det blir visserligen bökigt att skapa sig en egen nisch inom ett musikspektra som slagits i sten redan för 30 år sen, men friskt vågat, hälften vunnet tycks Siena Root tänka, när uppgiften ros iland med den äran.
Svenska och internationella digniteter som Electric Boys, Black Crowes och nu senast Abramis Brama har fixat liknande retrokoncept, så varför inte även Siena Root?
Daniel Reichberg