Skivrecensioner

Bertine Zetlitz
Rollerskating
(EMI)
3/5

Musik som dyker upp i trenders kölvatten brukar sällan få några monument i musikhistorien. Sedan norska Annie rönt viss framgång i den annars ganska olustiga genren "kommersiell musik som av någon anledning får kredd i NME" så är det klart att det måste lanseras fler artister i samma fåra. Bertine Zetlitz har liksom Annie sin bakgrund i norsk underground-dansmusik, men har såklart friserat och anpassat musiken när nu EMI ger henne en chans i rampljuset.
Singeln "Fake your beauty" har fått mig att haja till några gånger när den gått på radio, och vid första lyssningen på skivan står den ut ganska rejält i en samling mediokra albumspår, men efter tre-fyra lyssningar börjar jag hitta detaljer och små finesser som sticker ut, och nu ytterligare några dagar senare gillar jag så gott som samtliga av albumets uptempo-låtar. Jag kan tänka mig att den smått geniala moll-diskon i "Want You" blir en framtida P3-favorit om den släpps som singel, och likaså "Candy" bär på samma typ av melankoliska känsla som Saint Etienne och Dub Star var bra på att framkalla.
Problemet är balladerna, som inte bara gör att hela skivan tappar fart och fokus, utan även är irriterande tråkiga i sin produktion. Lite märkligt att en skiva som annars känns pigg, smart och syntpopstruttig besudlas med några ballader av VH1-snitt. Som att ösa en liter vatten i en gräddsås.

Roger Gunnarsson

Hanky & Panky
He's The Queen
(Mechanismo Records)
3/5

Hanky & Panky gör mig förvirrad, orolig och lätt konspiratorisk. Är musiken på allvar? Är detta ett ironiskt hemligt projekt? Om jag skriver att jag tycker deras låtar är bra, kommer de då ringa till varandra och säga "haha, jag visste att han skulle gå på det"? Ska vi gå efter den officiella historien så är detta i alla fall en trio med rötterna i Småland, och med lite hjälp av P3 Pop så säger de sig spela "extreme twee".
Det är ju beroende på vilken värdering man lägger i det mycket lösa begreppet twee, men man kan säga att Hanky & Panky låter som en blandning mellan Moldy Peaches och Teletubbies. Barnvisesimpla låtar framförda med trummor, gitarr och två heliumröster. Om jag försöker bortse från faktorn att det fortfarande kanske är ett skämt (kanske Henrik Schyfferts tweeband) så måste jag säga att jag tycker låtarna har många bra stunder.
Jag gillar hur gitarrerna låter skit, jag gillar de androgyna texterna (speciellt sjungna av två minst lika könlösa röster) och så den nästan skrämmande, infantila sorglösheten. Motsatsen till Silverbullit, kan man säga.

Roger Gunnarsson

Henry Bowers
Master Mind
(Kafkaotiska inspelningar)
4/5

Henry Bowers är ingen mindre än Kung Henrys engelsktalande alter ego. På engelska känns Henry än mer än på Uppsalamål som en frenetisk sladdbror till den kanadensiske rapparen Josh Martinez. Nya albumet Master Mind måste åtminstone vara släkt med till Martinez Buck up Princess.
Henry Bowers behärskar den svårbemästrade konsten att uttrycka det personligt intima utan bismak av självömkan, pekoral eller det alltför triviala. Detta varvat med rakryggade åsikter och en referensbredd från Nalle Puh till Children of the Corn gör albumet per konsekvens både intressant och mångbottnat, något som jag tycker särskiljer Henry från stora delar av den övriga svenska hiphopmängden. Vare sig tekniken eller engelskan är heller något hinder i leveransen vilket gör Master Mind till ett fullmatat album på textplanet. Produktionen ligger bara en sekundstrid efter.
Beatsen är mörkrostade och inte sällan dragna fram och tillbaka i smuts. Särskilt illa (i en bra bemärkelse) behandlas stränginstrumenten som inte bara låter gistna utan också tycks ha trakterats med stråkar hartsade med rost. Vassast är The Kid, en perfekt blandning av något pompöst John Williams-verk med ett anslag av borgmusik från Zelda till Supernintendo.
Master Mind är en julklapp i januari för folk med en smak dikterad av höga krav. Försedd som den är med inbillad kvalitetsstämpel, borde Master Mind statuera exempel i tider då att sugas upp av etablissemanget och kavlas ut tycks vara skapandets största drivkraft. Om inte annat så är skivomslaget bland de bästa i mannaminne.

Björn Berglund

Masterplan
Aeronautics
(AFM/Sound Pollution)
4/5

En käftsmäll. En tappad haka. Känslobeskrivningar när Masterplan lät världen beskåda sin förstfödda. Att symbiosen mellan Jörn Lande (Norges David Coverdale) och Roland Grapow/Uli Kusch (ex-Helloween) skulle bli så jäkla bra, det hade man knappt vågat hoppas. Med sin unika kombination av tyskt majestät och luskoftesång blev Masterplan en osannolikt stark debut.
Och nu: uppföljning. Till min stora glädje och förvåning tycks Masterplan ha lyckats. Kanske har de till och med nått ännu längre. Fläktarna från Helloween finns kvar, men Masterplan har definitivt funnit sin egen nisch i kraftmetallen, och då inte bara tack vare Jörn Landes i sammanhanget helt unika röst. Tvärtom känns melodierna nya och fräscha, trots att de säkerligen uppbär likheter med många tongångar från förr. Refrängen i Falling Sparrow är något av det finaste jag någonsin hört inom Heavy Metal!
Aeronautics är rågad (eller rättare sagt översvämmad) med gripande melodier, storslagna arrangemang, glänsande musikerinsatser och musikalisk integritet. Men lika snabbt som premiärverket smälter man inte skivan. Dock är det tydligt att en av årets metalskivor redan nu presenteras och att dumstrutarna på reichspuckona i Helloween som sparkade Grapow och Kusch sitter fastnitade.

Daniel Reichberg

Mat Åt Far
Bam!
(Von)
3/5

Under mer än tre svåra år tydde vi oss till nätradiosläpp och sidoprojekt, sen bestämde sig Flogstas tre visaste män för att låsa in en Kletzmerorkester i en studio och inte släppa ut dom förrän sju minuter balkansväng lagts på tape. Det är åtminstone så Bam! låter och den är det svängigaste Mat åt Far nånsin spelat in.
Förutom titelspåret består tolvan av Cirkus som är snyggt struttig på samma sätt som Beatnuts bortglömda Turn it Out och den mystiskt titulerade Hasse don’t fly straight med en monumental altsax-sampling.
Rapmässigt är det mesta sig likt, Dödfödd står stadigt som inverterad muntergök bredvid Formats mer finurligt påhittiga sida.
Samtliga tre låtar är på par och skulle stått ut på förra albumet. Det är inte tal om stagnation så kalla mig gärna bortskämd när min enda invändning är att jag önskat mig mer av samma vara.

Björn Berglund

Poeter blir dom…
Poeter blir dom…
(Kafkaotiska inspelningar)
3/5

Mitt första möte med Poeter blir dom…var på sommarens Hultsfred då dom verbalt pulvriserade allt motstånd i spoken word-tältet. Det var klasskillnad, inte tal om annat. Materialet från då är nästan på pricken detsamma som på det här albumet, skillnaden är att en producerad skiva ofelbart ger musiken större plats och därmed styr resultatet mer mot hiphop än spoken word. Detta gör att Dag Thelander blir en än tydligare katt bland hermelinerna, hans i sig vällevererade innehållsdeklarationsdikt passar bättre inför publik med hennafärgat hår under baskern än bland hiphopbeats vuxna från dysterkvist.
Den som utmärker sig mest är Spakur som står för skivans bästa insats i Det brinner i grannhuset där han sätter fingret mitt på hur människan tycks bry sig allt mer om sig själv på grund av en självkatalyserande sensationstörst efter andras olycka. Glappkäft deklamerar hellre gatans politik med yxig poesi medan Kung Henry är ankaret i dragkampen mot samtidens skevheter. Produktionsansvaret delas av Kryptonite och DJ Lo-Kut, där den förres rakare beats balanserar den senares sällsamma påhittighet.
Poeter blir dom… är en hand starka kort, inte fenomenalt som Henrys solosläpp men mer imponerande som kollektiv insats betraktad.

Björn Berglund

Wilmer X
Tretton våningar upp
(Amigo)
3/5

Det som är skönt med Wilmer X jämfört med andra svenska rockband är att de i stället för att försöka komma undan med undermåliga texter skriver på ett språk de behärskar, nämligen skånska. Skånska har flera fördelar; det är väldigt lätt att rimma eftersom man alltid kan hoppa över den sista konsonanten (så t ex fin rimmar på bil) och man hamnar automatiskt i en rebellisk underdog-position mot den stockholmska överheten. Nisse Hellberg har dessutom humor och klämmer in roliga uttryck (Tuff puck att svälja!). Produktionen ligger på micka-upp-replokalen-nivå och har en nästan punkig enkel- och råhet.
Det är förmodligen en romantisk myt, men just nu så känner jag för att gå på den - det känns som om skivan spelats in för att det är kul att spela, för att bandet vill ut och turnera och jag kan t o m sträcka mig till att säga chosefri och prestigelös. Det känns som om Hellberg menar det han säger och om han inte gör det så gör han ett bra jobb av att låtsas.
Med Tretton våningar upp visar Wilmer X att det inom ramarna för rak, enkel bluesrock finns plats för ett eget uttryck, även om det är när de i stället för att hårdnackat köra på med rocken och låter Stackars Valentin vara mer Tom Petty-aktig pop som de är som bäst.
Jag gillar det, och jag får vanligtvis allergiska reaktioner av rock.

Björn Gylling