SKIVRECENSIONER

Roine Stolt
Wall Street Voodoo
(InsideOut/Border)
4/5

Det råder paus för Uppsalas/Sveriges/världens symfoni- rockgudar The Flower Kings. Keyboardisten Tomas Bodin tog tidigare tillfället i akt att släppa en soloskiva som gav utlopp för total bombasm och emotion. Kapellmästare Roine Stolt går åt andra hållet och gör en dubbel fylld med mer jordnära uttryck. Melodiös, mer vanlig, rock och pop på blues- eller funkbotten, blandat med lite musikal, allt inspirerat av de Beatles, Allman Brothers, Cream, CSNY och Steely Dan som för 35 år sedan skänkte Roine gnistan att spela. Fast när man snackar om Roine Stolt blir det aldrig vanligt på riktigt. Finns Hasse Bruniusson och Neal Morse (Spock’s Beard) bland medmusikerna är det klart att symfandet kikar fram så fort en spricka lämnas obevakad, även om de jättekonstruktioner på mellan 20 och 30 minuter vi vant oss vid inte förekommer (långlåtarnas syfte är här snarare att bereda plats för Zappainfluerade gitarrsolon).
Vid sidan om den enkla musiken slås jag av de samhällstillvända texterna. Hur många kosmiska proggare tillåter sig så påtaglig politisk protest? Och vid sidan om det märker jag vilken växare detta är. Den tidiga 3:an har svällt som sjutton. Klatschig poprock som Unforgiven eller Remember, jamutflykter i The Observer eller People that Have the Power to Shape the Future - Roine gör här låtar vilka (liksom i fallet Bodin) är bättre än vad man åstadkom på Flower Kings senaste Adam & Eve. Har vi kommit till en punkt där medlemmarna behåller det bästa för sig själva?
Daniel Reichberg

ÄktaBra Artister
Direkt från Källa(r)n
(ÄktaBra Produktioner)
2/5

Direkt från Källa(r)n är ett matigt kompilat med tjugo spår spridda över de senaste sex åren. Det är det här som Uppsalas hiphopveteraner Mat åt Far hållit på med mellan förra albumet Jämna plågor och det kommande 10 år senare: sidoprojekt och samarbeten, låtar som getts ut på mixtapes, cd-r och demokassetter.
Vi bjuds bland annat på tre spår från Dödfödds dystra soloprojekt Minneslunden och tre samarbeten med chilenska rappare sprungna ur någon av Formats resor till Sydamerika. Sist men inte minst serveras en sprillans instrumental produktion av Dj Mat: Los Imprescindibles, med ett tystlåtet och dunkelt beat till ett Bertold Brecht-citat inläst på spanska. Innan dess har han (Dj Mat alltså, inte Bertold Brecht) hunnit scratcha lite här och var och bidra med en remix av det nya Mat åt Far-spåret Vilka är dom där? som även finns med i sin originalversion.
Det är en fenomenal komposition. Min enda invändning är refrängen som mest känns som en tam variant av den klassiska från Här Kommer Dom. Det blir därtill väl mycket att höra Dödfödds vers för tredje gången gillt (han lägger den på Källarjam också) trots att raderna jag fnissar och skrattar/när jag pissar där ni krattar varpå ingenting växer som det ska, tillhör de bästa han skrivit. Roligaste om inte annat.
Annat värt att nämnas är Lugn oro-spåret Där Inne som är något så ovanligt som nedstämd alko-rap. Vi är långtifrån Alkaholiks eller Louis Logics fyllefester, här råder istället AA-mötesstämning och spritångern är klart större än spritångorna.
Av förklarliga skäl spretar Direkt från Källa(r)n väldigt mycket. Dess funktion är snarare att fylla i en lucka än att vara ett framåtblickande smakprov.
Björn Berglund

Matias Aguayo
Are You Really Lost
(Kompakt)
2/5

Det tyska technobolaget Kompakt formligen spottar ur sig bejublade techno-tolvor och -album från sitt högkvarter i nordrhenska Köln. Men är verkligen allting de släpper så bra som alla vill ha det till? Mitt ödmjuka svar är: nej, det är det inte.
Matias Aguayo känner vi som ena halvan av Closer Musik, den dynamiska duon bakom det under stunder lysande albumet After Love från 2002.
På solokvist dröjer det dock längre mellan höjdpunkterna.
Egentligen saknar Aguayo varken idéer eller snillrikedom, problemet är snarare att han inte vrider åt sina produktioner tillräckligt hårt vilket gör att luften sipprar ut en aning. Det är därför typiskt att mina favoriter återfinns bland albumets snabbare kompositioner, eller snarare de där rytmen tillåts vara fri från förslöande inslag och sjok.
Drums & Feathers är exempelvis en finklippt dansgolvsstrykare och den luriga tolvan De Papel har också de flesta getterna i hagen. Grönbetet breder främst ut sig i de slösvängiga spåren med The Green & The Red som absoluta botten.
Titelspåret är symtomatiskt. Det börjar i ett distinkt beat som blir tusenfalt intressantare av hårda stön som markerar rytmen. Man luras in i förhoppningen att låten kan bli den moderna technons reinkarnation av någon av Nitzer Ebbs tidigaste singlar men istället för ljuv musik: förvirring. Någon pisksnärtig snare på andra och fjärde taktslaget dyker aldrig upp och förlöser låten till den discomacka den hade kunnat bli. Som ersättning simmar det istället in lite svepande knorranden och röstlekar som skymmer sikten och till slut gör att låten tappar styrfart.
Are you really lost är egentligen inte så dålig som jag får det att låta. Min besvikelse bottnar i att den hade blivit så mycket bättre om bara Aguayo vetat att baka den lite hårdare.
Björn Berglund

Searing I
Bloodshred
(Black Lotus Records/
Sound Pollution)
2/5

Produktbeskrivning: Ultrakonservativ, endimensionell och stenhård metal från Uppsala utan några som helst överraskningar. Inte utan talang men med svåra produktionsproblem - Andreas Engmans insats låter mer som en trummaskin där någon glömt att programmera in en virveltrumma (speciellt när det ska spelas snabbt). Lyssnar man lite mer noggrant skiner det igenom att han är ganska duktig. Synd. Låtarna är speltekniskt mycket väl genomförda men saknar distinktion vilket inte hjälps av det ordinära gitarrljudet. Riffen håller en ganska jämn nivå någonstans mellan helt ok och ganska bra. Men alla små brister i låthantverket skiner igenom som Tom Angelrippers pottfrilla på grund av, ja ni gissade rätt, den påfrestande produktionen. Ska man ge sig på att spela något i en så pass välutforskad genre som den Searing I gett sig in i måste ljudet på skivan vara löjligt övertygande. Under rådande omständigheter blir betyget därför bara godkänt. Det ska däremot bli intressant att höra hur bandet utvecklas på framtida släpp.
Marknadsanpassning: För dem som inte kan få nog av band som influerats av tysk åttiotalsthrash (Sodom, Kreator och Destruction) och inte störs av undermålig produktion är Bloodshred ett säkert köp.
Uppgradering: En övertrimmad och mer välgjord variant av samma maskin går att köpa på Deflesheds höghastighetslager i Uppsala.
Erik Larsson

Andreas Johnson
Mr Johnson, Your Room Is On Fire
(Warner)
2/5

Andreas Johnson tillhör en rätt märklig del av svenskt musikliv. Den där blandningen mellan att vara stjärna fast ändå inte. Typen av artist som är eftermiddagens huvudattraktion på stadsfestivaler, och som väl ingen egentligen tycker direkt illa om, men ingen heller har som sin absoluta favorit eller är besatt av.
När man lyssnar på nya skivan, "Mr Johnson, Your Room Is On Fire", känns det bara som en tidsfråga innan någon låt dyker upp i "O.C.", och det är nog precis vad som skulle kunna bli Andreas biljett till David Letterman. Precis som tidigare har han samarbetat med producenten Peter Kvint (tidigare mest känd från bortglömda banden Melony och Farbror Blå), och det är väl egentligen inte mycket som är nytt under solen. Precis som hos artister som till exempel Eagle-Eye Cherry så finns det någon slags grundkvalitet som inte kan förnekas, men ändå blir det rätt utspätt i längden.
Man hör liksom att de tänker bra och rätt, fast slutresultatet får inget fäste i varken hjärna eller hjärta, och efter ett par låtar glömmer jag bort att skivan är på.
Roger Gunnarsson

t.A.T.u.
Dangerous and Moving
(Universal)
3/5

Redan på titelplanet är nya skivan en snällare skiva än debuten. "Dangerous and Moving" låter ganska tafatt jämfört med "200 km/h In The Wrong Lane", och alla omslagets varningssymboler till trots måste jag erkänna att jag är lite överraskad av det här steget bakåt i intensitet och kraft. Annars är mycket sig likt. Här finns de flämtiga balladerna, elektrorocken, Rammstein-gitarrerna och allt som gjorde dem till stjärnor 2002. Den stora skillnaden är att tonen är aningen mindre desperat nu, och det kan jag sakna lite. Som tur är glömmer jag bort den uteblivna kraften rätt fort, och märker istället att låtarna är bättre än någonsin tidigare. "Sacrifice", "Friend Or Foe" och singeln "All About Us" är rena uppvisningen i allt som gör Tatu så bra. Ibland är det bara nån detalj som skiljer dem från Evanescense, men det är ju detaljer som gör deras musik. Den där fantastiska, konstiga falsetten i slutet av refrängen på "Sacrifice". Den oväntade andra halvan av refrängen på "All about us". Det sprakiga trumljudet på "Perfect Enemy". Tjugo små underbara detaljer som får mig att glömma helt att resten av skivan går mer eller mindre på tomgång.
Roger Gunnarsson