SKIVRECENSIONER

The Radio Dept
Pet Grief
(Labrador)
3/5

Det som får mig att känna en viss avsmak inför Radio Dept är de extremt tråkiga diskussionerna som alltid förs kring dem. Shoegazing hit. My Bloody Valentine dit. Snark! Detta i kombination med en årets skiva-image står ibland i vägen för att jag fullt ut ska kunna uppskatta det fina som faktiskt finns i musiken. Tyvärr.
Radio Dept har förutom deras hyllade debutalbum Lesser Matters släppt två ep:ar. Bandets andra fullängdare Pet Grief består av tolv spår men känns dubbelt så lång. Ep-formatet skulle ge de bästa låtarna på skivan mer rättvisa då allt tillsammans känns lite väl mustigt.
Pet Grief är mindre melodiös och mer elektroniskt skramlig än debuten. Kanske inte världens mest originella utveckling. Dock innehåller skivan en del självklara P3-hits i stil med Where Damage Isn’t Already Done.
Det är omöjligt att beskriva Radio Dept:s musik utan att använda ord som melankoliskt eller episkt så jag låter helst bli. Radio Dept pendlar, i mina öron, mellan lugn stämningsfull popmusik och vanligt jeansaffärssorl men lyckas för det mesta hålla sig på rätt sida av denna hårfina gräns.
Förväntansfulla fans och kritiker lär inte bli besvikna. Själv tänker jag inte sticka under stolen med att Radio Dept gör mig lite lätt uttråkad.
Matilda Weibe

Morrissey
Ringleader of the Tormentors
(Attack/Sony BMG)
3/5

Det som huvudsakligen står mittemellan mig och Ringleader of the Tormentors är den stabbiga produktionen. Istället för att avvika från den kompassriktning Morrissey följt sedan Southpaw Grammar tycks han nöjd med att ha cementerat sitt musikaliska uttryck i en bastant och bredbent fåra som väjer åt gubbig. Det är en svordom i den heligaste av kyrkor, jag vet, men om jag för en gångs skull försöker komma ifrån affekten och partsinlagorna det så ofta handlar om när man behandlar Morrissey, så är det rätt upp och ner sant. Jag är den förste att beklaga.
Melodierna blir allt svårare att komma åt och ta del av, det tar lång tid att inse att In the Future When All’s Well är en riktigt bra låt, att höra hur fraseringarna påminner om de från The Last of the Famous International Playboys och den fina bakgrundskören i bryggan mot refrängen.
Ganska precis hälften av spåren på Ringleader of the Tormentors tinar efter ett tag upp i ens öron, de resterande förblir outslagna och blommar aldrig ut till de tjurigt charmanta stycken som Morrisseys finaste stunder så ofta är. De är bara tjuriga.
Efter sex år som granne till Nancy Sinatra i Los Angeles har Morrissey flytt fältet för Rom och då texterna mer än någonsin ryker av utlevt sex och förhållandevis ickesubtila blinkningar ligger det nära tillhands att tro att flytten berott, inte bara på luftombyte, utan även på en annan människa. En relation. Fan vet som vanligt, men nog nyper man sig i armen.
Annars är det mesta som vanligt. På klassiskt manér blåser Morrissey upp små ballonger av hoppfullhet för att i nästa textrad punktera dom med den grövsta av haubitsar. Att ballongerna tillåts bli lite lite större före deras oundvikliga avrättning är den bästa indikationen man får på att världens mest älskvärde cyniker faktiskt har blivit lite lyckligare.
Björn Berglund

Lugn Oro
Lugn Oro Ep
(ÄktaBra Produktioner)
3/5

Det är fem år sen Five Deez släppte det nedtonande mästerverket Koolmotor nedpackad i ett befriande anspråkslöst beige konvolut. Ett album gjort i skuggan av solen, med nålen mitt i jazzen och med en sansad estetik som jag tog emot med öppna armar.
Två år efter Koolmotor serverade Little Brother nästa mjukglassbomb i och med The Listening och nu ytterligare två år senare har vi tvättäkta folkhemskollegor till producenterna Fat Jon och 9th Wonder i Sväng & själ; en duo från Dalarna.
Sväng och Själs produktioner bygger grunden till Lugn Oro, Uppsalarapparen Formats senaste projekt, och hans socialistiska vardagsfilosoferande gör sig mycket fint till de eftertänksamma jazzslingorna. En låt drivs av en tvärflöjt, en annan cirkulerar kring pianodrillar, en tredje får sin särprägel av trumpetstänk.
Jag saknar möjligen en banger i paritet med den mördande remixen på Musiken som finns med både på Sväng & Själs första mixtejp och ÄktaBra-samlingen som kom tidigare i vintras. Å andra sidan är ep-formatet väldigt lagom och lämpligt för den här sortens tillbakalutande softande. För mycket och man känner sig overksam och lat - en väl avvägd halvtimme och den skänker en alldeles lagom lugn oro för att ta itu med ännu en morgondags bestyr.
Björn Berglund

Queensrÿche
Operation: Mindcrime II
(Rhino/Warner)
4/5

Under alla år sedan ursprungliga superklassikern Operation: Mindcrime; paradnummer hos den mer genomseriösa delen av 80-talets metall, har Seattles bästa band Queensrÿche lovat att inget återupptagande ska ske. Livrädda för besvikelse har fansen applåderat beslutet, men så, efter 18 år, kommer uppföljaren ändå.
Klokt eller inte?
Ja, en sak som är säker är att de fem satsat på att göra skivan så lik sitt äldre syskon som möjligt. Det suggestiva omslaget, den spänstiga, svulstiga, progressiva hårdrocken, och självfallet den mysko storyn om Nikki och Dr X, allt man kan förvänta sig hittar man. Även gästsångerskan Pamela Moore har kallats till återbesök, nu i sällskap med Ronnie James Dio.
Och skörden är över förväntan saftig. Sångaren Geoff Tate må ha förlorat en del av sin stämbandsspänst på medelålders dar, och lika mästerlig som ettan är inte nummer två (det hade väl ingen trott heller?). Men fasen, Queensrÿche visar ännu en gång att bara de vill, så är de kungarna över thinking man’s metal, så som 1988, så ock 2006.
Daniel Reichberg

Scritti Politti
White Bread, Black Beer
(Rough Trade/Border)
2/5

Scritti Politti började som minimalistiskt och kreddigt new wave-band på Rough Trade i slutet av 70-talet. Sedan utvecklades de lite märkligt till raka motsatsen när de signades till Virgin och gjorde den produktionsrevolutionerande Cupid & Psyche ’85 där varje lite sekund hade någon genomtänkt finurlighet, och blev stilbildande i genren överproducerad soulpop med vit sång, som bl a Ratata hoppade på här i Sverige.
Men Scritti Politti 2006 då? Huvudpersonen Green Garthside fyller 50 i år, men låter fortfarande lika snäll och upp-pitchad i sitt tonläge som för 20 år sedan.
Frågan är vart man vill komma. Man är tillbaka på Rough Trade, som säkerligen mest är intresserad för gamla tiders skull, för jag har svårt att tro att det finns någon större målgrupp för den här skivan. Det är välproducerat, fast inte alls på samma intensiva sätt som på 80-talet, utan mer … eh, bra ljudkvalitet än några spännande finesser att lyssna efter. Men så ska det väl nämnas också att detta är en mycket mer lågmäld skiva än när Scritti Politti stod som högst på himlen. Nu har man upptäckt Beatles, och det är mycket sällan ett gott omen för musiker.
Roger Gunnarsson