Skivrecensioner

Anna Ternhiem
Separation Road
(Stockholm/Universal)

Sättet som Anna Ternheim behandlas på i medierna är
ganska pinsamt. Musiken, och Anna själv beskrivs ofta
med ordet ledsen. Ett ord som ytterst sällan används
för att beskriva manliga singer/songwriters som gör
dyster musik. Klapp klapp på huvudet. Å andra sidan,
om jag nu ska rannsaka mig själv, så skulle jag nog ha
väldigt svårt för en manlig artist som vägrar prata om
sitt privatliv för att skydda någon slags integritet, vilket
Anna Ternheim gör och jag i hennes fall tycker är
rätt så coolt. Så, jag känner mig alltså lite splittrad.
Hur som helst är Separation Road en trevlig skiva.
Vissa intron får mig att tänka åh nej, country! men
när Anna Ternheim börjar sjunga så räddas situationen
av hennes fi na mjuka röst. Idol-juryn skulle kanske kritisera
hennes speciella engelska uttal, som visserligen
hörs mindre här än på debuten Somebody Outside,
men som jag tycker gör musiken tusen gånger roligare,
motsatsen till meningslös Lisa Miskovsky-präktighet.
Anna Ternheim har inspirerats av fi lmmusik vilket
hörs på skivans bästa låtar Girl laying down och Tribute
to Linn som är dramatiska och medryckande. Andra
spår känns lite väl mycket som bakgrundsmusiken
till parmiddagar för 30-somethings, mer stämningsfullt
än dramatiskt. Inte fy skam det heller.
Matilda Weibe

Promoe
White Man’s Burden
(Burning Heart)

En god vän bruka beskriva Promoe som en mindre
skicklig svensk motsvarighet till amerikanen Sage
Francis. Med tillägget att den senare spelar mer på humor
och självdistans som verkningsmedel har jag inga
invändningar mot den jämförelsen. Promoe lever lika
rättroget och principfast som han lär och hans socialistiska
patos står orubbligt.
Det eviga problemet med den typ av engagerad hiphop
Promoe företräder är att den inte vinner över
några nya sympatier, den är mer en ryggdunk för redan
invigda. Inom hiphopgenren är gränserna mellan etablerad
kommers och oberoende alltför fastslagna, och
politiskt får exempelvis miljörättsaktivister ett större
genomslag om de har Al Gore som stilideal snarare än
Peps Persson.
Promoe känns på det sättet omodern och skulle må
bra av en omvandling i stil med den som indierapparen
Buck 65 genomgått. Som en preppy klädd dandy,
ibland med käpp, kostym och hatt, utmärker Buck 65
sig på en i övrigt nedklädd undergroundhiphopscen.
Jag menar inte att en mer uppklädd Promoe per se skulle
göra bättre musik, däremot skulle kanske chanserna
att nå ut till fl er påverkningsbara öka.
Nåja, om vi ska säga något om musiken så kommer
min gode väns omdöme återigen väl till pass: White
Man’s Burden är en skiva utan misstag men också
utan riktig briljans. Inom sina väl utmejslade gränser
är den fl äckfri, och det gäller inte minst Uppsalas egen
Dj Larges produktioner.
En stor poäng är dessutom fl erspråkigheten tack vare
de tyska och franska gästartisterna. En liknande språklig
bredd kan få hiphopalbum stoltsera med och visar
på att hiphopens tyngdpunkt inte nödvändigtvis måste
ligga cementerad på den amerikanska kontinenten.
Björn Berglund

FAP
Malekasino Dondolo
(Stupid Dream Records)

Det börjar med malande signaler liknande de som ackompanjerar
testbilden på teve. Men någonting är fel eller
åtminstone annorlunda, ljuden glider sömlöst in i
varandra och bildar så småningom en komposition, så
är det aldrig framför teven. I den pågående övergången
till digital-tv känns signalljuden på FAP:s skiva som ett
sorts historiebruk som förankrar albumet i svunna tider.
FAP är en Uppsaladuo som gör electronica av den sort
som var på modet för ett par år sen och som fortfarande
får folk att vallfärda till Norberg-festivalen en gång om
året. För att vara electronica är FAP:s uttryck brett, ett
spår minner om österrikaren Fennesz och hans introspektiva
utforskningar av gitarrinstrumentet, ett annat
vetter åt digitaliserat oväsen och ett tredje associerar
jag inte minst tack vare titeln Kulingvarning till
Patrik Torssons sjökaptensmusik.
FAP:s ljud är mycket varierade och väldesignade och
skulle säkert göra sig bra i en ordentligt dyr stereo. Som
konsekvens är de svårare att lyssna på i en dator med
datorfl äkt eller i halvt om halvt spruckna högtalare,
inte heller i bilstereon fungerar det optimalt. På väg
hem från en runda frisbee-golf i Svartbäcken tror en
av mina medpassagerare att Kulingvarning är bilen
som håller på att gå sönder. En rimlig reaktion. Det är
sånt man får dras med som FAP-lyssnare med för dålig
utrustning.
Björn Berglund

Skrömta
Grejhojta!
(Tongång)

Enligt Skrömta själva är en av ambitionerna med deras
debutalbum att visa att folkmusik rockar. Alla som
är åtminstone någorlunda insatta i genren vet redan
om det. Men jag är ändå osäker på om den någonsin låtit
så tung och samtidigt äkta som på de första spåren
av Grejhojta!.
Tempot som kännetecknar band som Hoven Droven
och Väsen fi nns där, liksom melankolin som fått stora
delar av den tyska dödsmetalpubliken att digga Garmarna.
Men Skrömta gör något mer med traditionen. Framkallar
en känsla av medeltid, som kanske ligger närmare
Ronja Rövardotter än verkligheten, men ändå
fungerar. Forne Uppsalabasisten Mårten Korkmans
kontrabas lindar in albumet i tungsinne och Frida K
Erikssons sång levererar de makabra texterna med en
självklarhet som får det att krypa i kroppen.
Mot slutet blir skivan spretigare och tappar fokus något.
Trots det är Grejhojta! ett av de där albumen som
håller svensk folkmusik levande och vital.
Andreas Jakobsson