Skivrecensioner

Differnet
Collapsing Universe
(Friendly Noise)
4/5

På en Differnetspelning i Göteborg havererar plötsligt elektroniken. Det blir mol tyst, Tomas Bodén kryper ner bland kabelsalladen och börjar dubbelkontrollera kontakter och anslutningar. Felsökningen drar ut på tiden och till slut sprider sig en antågande nervositet via basisten Magnus Gyllenswärd och sångerskan Anna-Karin Brus till hela auditoriet. För ett ögonblicks sekund innan utrustningen återigen lyder associerar jag hela upplevelsen till Stanley Kubricks 2001 och scenen när neandertalarna samlas kring den vidunderliga svarta monoliten. Lika opåverkbar och orubblig tycktes den av tystnaden accentuerade tekniken.
När jag för första gången lyssnar på Collapsing Universe, Differnets nya skiva, känns 2001-associationen oerhört långt borta. Här hålls elektroniken i schack och utgör möjligheten till att placera den musikaliska skådeplatsen till yttre rymden med texter om vita dvärgar och framtida världar. Samtidigt som Collapsing Universe är en olycksbådande apokalyptisk titel i samklang med ett mer storslaget och dramatiskt Differnet än tidigare, känns även den länge aktuella alternativa titeln Evacuation Time som raka motsatsen till mina minnens monolit. Vi befinner oss i elfte timmen, den känslan är påtaglig.
Collapsing Universe är på många sätt ett alldeles ypperligt album, Differnets uttryck har förädlats även om en del bråte har behållits som kontrastvätska. Jag tycker mig höra hur en del av Magnus Gyllenswärds sidoprojekt Blackens spända muskler sipprat in, hur kajorna fått ge plats för humlor och jag associerar till Kraftwerks Radioactivity, vilket inte enbart har att göra med vissa snarlika körpartier utan även en slags teknikcentrerad grundton och stämningsläge.

Björn Berglund

Mary Valley
Memories EP
(egen utgivning)
4/5

För ett par månader sedan såg jag finalen av Idol 2006 i ett sällskap som pluggade vid Musikkonservatoriet i Stockholm. En av dom hade enligt egen utsago absolut gehör och betygsatte Markus och den andre med siffror på hur många cent falska deras respektive sånginsatser var. Det musikteoretiska avståndet mellan två toner är hundra cent långt och vid omkring 20 cent eller så från den avsedda tonen börjar det låta seriöst illa. Markus centfel var enligt den bekantes expertis lägre än den andres och han var alltså även enligt detta kvantifierade bedömningssätt den rättmätige vinnaren. Rätt idol vann.
Varför yrar jag då om det här i samband med Uppsalasångerskan Mary Valleys Memories EP? Jo, eftersom hon så förtjänstfullt vänder sina centfel till en fördel och bygger in en skevhet i en genre som alltför ofta är för tillrättalagd för sitt eget bästa; r’n’b. Jag må låta som en tvättäkta rockist som älskar det opolerade för sakens egen skull här, men fläckfria sömngångar-r’n’b-låtar kommer flygande som stekta sparvar i dessa dagar, och det gör Mary Valleys småskeva uttryck väldigt intressant. Här finns en givande gistenhet att utforska bland loopar som inte sitter som smäcken, sånginsatser och arrangemang med utsökta krackeleringar och en produktion som mer än något annat känns omastrad. Det är smått fantastiskt. Fem spår lo fi-r’n’b, som når sin briljans tack vare de centfel som Idol-Markus gör allt för att fila bort.

Björn Berglund

Diverse artister
Jazzways festival 2006
(Jazzways 2006)
3/5

Ett mycket lovvärt initiativ togs 2005 att börja arrangera festivaler, konserter och speltillfällen med musikerföreningen Jazzways i Uppsala som primus motor. Startskottet initierades av faktumet att det var svårt för unga och oetablerade jazz- och improvisationsmusiker att få tillräckligt med möjligheter att spela offentligt. Vad göra? Jo, varför inte ta saken i egna händer och skapa dessa möjligheter själva? I så måtto finns det historiska paralleller med etablerade svenska jazzmusiker som på 1960-talet under några år verkade i kollektivet Emanon i Stockholm. För Uppsalas del bildades musikerföreningen Vimus 1975 och har alltsedan dess, med idag närmare 150 musiker kopplade till föreningen, fungerat som en viktig katalysator för spridning av alternativa musikformer och länk till kulturpolitiska instanser och institutioner med Uppsala län som bas.
Vilken framtid som föreningen Jazzways med sitt stall av morgondagens aspirerande musiker kan tänkas gå till mötes är naturligtvis svårt att sia om i dagens läge - speciellt i ljuset av den egenproducerade och i musikaliskt hänseende ojämna live-cd från 2006 som just har släppts. Ambitionen förefaller onekligen vara att bland annat anordna en årligen återkommande jazzfestival i ungdomens glada tecken. Håll därför gärna ögon och öron öppna under 2007! Att döma av de begränsade resurser som står till buds (till exempel för design av konvolut och marknadsföring) bör bågen inte spännas för hårt i termer av förväntningar och kvalitetsmässiga anspråk. Men ansatsen är, som sagt var, mycket lovvärd.
Vad är det då för ungdomsgrupper med på denna samlings-cd? Vi möter Uppsalabon Erik Engbergs kvartett och de f d Uppsalaborna Anna Haglund och Christopher Thorén med sin kvintett respektive kvartett. Med finns också Jazz i Sverige-stipendiaten Fabian Kallerdahl med sin trio Musicmusicmusic. Det jag framför allt fastnar för är den sistnämnda gruppens djärva, uppkäftiga och fräscha uttryck på sviten Orientaliska härskarsviten (del 1-3) där intrikata, arrangerade avsnitt blandas med lösare improvisatoriska infallsvinklar inom ramen för udda taktarter. I pressmeddelandet utsägs att denna grupp för närvarande är Sveriges bästa, men det tycker jag nog är att ta i med tanke på den kompetens som inryms till exempel i EST (Esbjörn Svensson Trio); däremot kanske den bästa ungdomsgruppen?
Intryck på mig gör också framförandet av Thoréns elegiskt genomsyrade och hypnotiskt suggestiva komposition Memories of a lost friend, med inslag av genren ambient som Brian Eno kom att förknippas med 1978 och som i sin tur kan spåras tillbaka till bland annat minimalism i Steve Reichs och Terry Rileys anda på 1960-talet. Det finns en sökande nerv och känsla för att bygga upp strukturer över tid som är klart spännande och tilltalande i denna konstellation. I övrigt ska det bli intressant att se vad föreningen Jazzways kan bjuda på härnäst i sitt utbud av musiker och musikgrupper (kanske till sommaren 2007...)?

Peter Reinholdsson

Baron Bane
Orchids EP
(Stupid Dream Records)
2/5

Det ligger i replokaldemokratins natur att skapa kompromisslösningarnas musik. När allt måste få allas godkännande återstår till slut endast en i praktiken oönskad kärna av minsta gemensamma smaknämnare som också är en garant för det redan beprövade och trista. Hör bara på The Concretes.
När man lyssnar på The Concretes längtar man efter 1700-talets upplysta despoter, som åtminstone i teorin styrde med insiktsfull järnhand. Något av en sådan är Gävle/Uppsala-konstellationen Baron Bane. Han är källan till alla idéer i popgruppen med hans namn, han har veto att säga ifrån när något inte blir som han tänkt sig och säkert våldsmonopol när bandet ska slå sönder hotellrum också, vad vet jag. Som koncept är det utmanade och intressant, det enda andra band jag kan komma på med en lika medveten diktaturstomme är Kissing Mirrors, som ju omsätter sitt styrelseskick i bedårande popmusik.
Riktigt lika bra lyckas inte Baron Bane. Anslaget är tvärtemot vad jag på förhand trodde ganska lättsmält och flyktigt. Ett par låtar tycks bygga på idén om att omsätta de bombastiska synthstråkarrangemang som ibland kan höras inom teknisk dödsmetall och black metal till atmosfärisk pop, vilket lika ofta som det blir bra blir alltför smäktande. Å andra sidan är hantverket klanderfritt, här finns inga tekniska begränsningar eller tillkortakommanden. Drönarna har alltså skött sitt, all skuld på baronen.

Björn Berglund