MUSIKRECENSIONER

Peter LeMarc
Kärlek i Tystnadens Tid
(Sony)
4/5

Jag har alltid känt lite ömhet för Peter LeMarc. Lite grann som att jag önskat att jag ska tycka mer om hans låtar än vad jag egentligen gjort. Kanske för att han alltid känts lite sympatiskt ensam på sitt hörn. Alltid varit lite för töntig för att passa in i lidande-man-mallen, och det är väl kanske det som gör att han - trots att han fyller 50 nästa år - fortfarande inte intagit stadiet av att göra låtar om varför det är så synd om oss män, som annars drabbar nästan alla rocktrubadurer i vårt land.
Istället lever Peter LeMarc kvar i en värld av detaljerade romantiska minnen och barndomsanekdoter. Visst, även han gillar att vältra sig i sina sorgliga känslor, men istället för att klä dem i bakisångest och dekadens så berättar han dem enkelt och sakligt, ibland nästan med ett barns ordförråd. Höst rimmar med röst. Allt är lite ynkligt egentligen.
Det är därför som jag sätter på hans skiva med stor välvilja. Ungefär som att sitta på skolavslutningen och hoppas att ens barn ska slå alla med häpnad på scen. Och nu händer det. Jag lyssnar några rundor på nya skivan Kärlek i Tystnadens Tid och känner att jag aldrig tyckt bättre om Peter LeMarc. Allra bäst blir det om man ställer in sitt sinne på att inte bli upprörd över alla Ledin-enkla textrader.
Musikaliskt känns det som en triumf. Visst, det Simply Red-tråkiga finns fortfarande kvar på några ställen. Den där konstiga villfarelsen att en låt ibland inte behöver nån melodi om man bara har rätt känsla i den. Det har aldrig funkat på mig. Därför är jag glad att det här albumet låter som en singelsamling. En perfekt blandning av snygga P4-hits och LeMarcs klassiska berättande ballader. Kanske har jag själv blivit äldre och skaffat mig ett behov av Peter LeMarc i mitt liv, men jag hoppas och vill inbilla mig att det här är hans bästa skiva någonsin.
Roger Gunnarsson

Blandade artister
Elektronisk Kompilation
(Stupid Dream Records)
4/5

Mitt första intryck av namnet på Uppsalaproducerade samlingen Elektronisk Kompilation är att den är vad den heter, varken mer eller mindre. Som något i Blåvitts gamla produktlinje, då tandkräm hette Tandkräm, kassarna Kasse och så vidare. Det sparsmakat formgivna omslaget förstärker det intrycket med sina entoniga färgfält, innehållsförteckning, streckkod och kontaktuppgifter som enda tryckt information och en ödmjuk och sansad inställning till allt vad varumärkesformgivning heter. Här skriks inga budskap en i ansiktet, och just därför blir man nyfiken.
Ingredienserna då? Tre spår är direkt outhärdliga, iSH, Olle Oljud och The Deer Tracks, som i tur och ordning fastnat i hurtflåsig knasrap, noise på svenska som klasspolitisk provokation och en cementerad övertro på att musik som förmår beröra måste börja i upphovsmannens egna och i sin tur oerhört berörda känsloliv (vilket dessutom kanaliseras i överdrivet affekterad sång). Då är istället de känsloiskalla, cyborgpoppiga och mikrobhouse-krämiga bidragen samlingens stora poänger, och dessutom fingertoppskänslan med vilka låtordningen sammanställts. Den vittnar om en sann men sansad sensibilitet för variation och arrangemang.
Cotton Crews Without your love skulle i en bättre värld bli en radioplåga, Differnets cybernetiska poppussel är det försvunna titelspåret från deras senaste skiva som verkligen förtjänar höras, Papercuts Adrian en stark synthschlagerpoplåt med fina harmonier i refrängen och Discolor ett finstämt knasterstycke med något varmt och hemvävt över sig.
Med en spännvidd som sträcker sig från skrotsynth och noise till synthschlager och techno, kan Elektronisk Kompilation rekommenderas enbart tack vare sina godispåse-kvaliteter.
Björn Berglund

Willow Grouse
Otherwise
(Martin Productions)
3/5

Uppsalaartisten Willow Grouse, eller Martin Erkstam som han egentligen heter, debuterar med ett album som är ganska svårt att få grepp om. En mjukvariant av den australiensiska punkgruppen The Saints, är det första jag tänker. Men vid närmare eftertanke låter det egentligen lika mycket Bob Dylans 70-tal och Antony and the Johnsons.
De aningen klichétyngda texterna om kärlek, längtan och uppbrott kunde ha varit jobbigt patetiska om det inte vore för att Erkstams stämma låter så övertygande uppriktig att man tror på vartenda ord. Egentligen enkla rader som Did he get jealous? Did he have a reason? tränger sig in och pusslar om i ens inre.
Om albumet varit någon av ovanstående artisters vore det en mellanskiva. Nu är det istället en mycket lovande debut.
Andreas Jakobsson

Dame Wiggens
Divine Images
(Ten Point Records)
4/5

Originell rockmusik - kan sådan fortfarande göras, i en tid då väl samtliga grepp prövats både en och 666 gånger? Fråga Malmöbaserade Dame Wiggens, och ett uppstudsigt jakande är att vänta. Dame Wiggens är i grunden en duo bestående av vokalissan Cristin Lindqvist och multiinstrumentalisten Kent Olofsson, vilka träffades på Musikakademin 1993 och sedan dess har givit sig på att tonsätta gamla poeter. När de nu ger ut sina tolkningar av William Blake gör man det med hjälp av musiker som David Fremberg och Tomas Erlandsson, vilka båda hör hemma på den hårdare Skånescenen, men den musik Dame Wiggens ger oss ligger långt därifrån. Tänk dig en akustisk/elektronisk hybrid à la Peter Gabriels fjärde soloalbum kopplat till en röst ej långt från Björks, men med en benägenhet att plötsligt glida över i lättlyssnad poprock, tunga riff och västkustpsykedelia mittemellan Jefferson Airplane och Crosby Stills & Nash...och du är halvvägs framme.
Daniel Reichberg