Lisa Werlinder: "Ett minne blått"

(Amigo/Cosmos)

Foto: Morgan Norman (bilden är beskuren).Lisa Werlinder

Lisa Werlinders debutskiva ”Ett minne blått” bjuder in till ett egensinnigt universum. Hennes mjuka och klangfulla röst spelar väl emot de vardagsfilosofiska texterna.
Musiken andas 60-talsjazz blandat med pop och fungerar som en stämningsbeskrivande ljudkuliss bakom den stilrena sången. De avskalade melodierna faller som tunna snöflingor utanför ett litet köksfönster – kvar står man inne i värmen och myser.
Werlinder skapar konkret minimalism av klassiska ämnen som kärlek, minnen och vardagsliv. Med känsla för detaljer och språkliga nyanser lyckas hon levandegöra innehållet. Färger, konturer och fragment ur en människas inre liv växer fram med till synes enkla medel. Låten ”Vad vet vi om kärlek” är en svindlande poetisk tolkning av jazzklassikern ”You don’t know what love is”. Titelspåret ”Ett minne blått” susar och svänger med en uppfriskande ljus röst i refrängen och maffigt saxofonspel i bakgrunden. I låten ”Barfota längs Norr Mälarstrand” fångas en känsla av nödvändig livsförändring och snabbt skymtar Monica Zetterlund förbi – en tydlig musikalisk influens i Werlinders värld.
Werlinder är skådespelerska och det är något med hennes musik som känns teatralisk. Stråkar, flöjt och jazzpiano följer textens och melodins dramaturgi, stegras och tonas ned i rytm till innehållet. Det är färgsprakande och ödmjukt på samma gång. Allt är avvägt och vackert inramat på den här skivan, det finns ingenting som egentligen ruskar om. För att hennes musik verkligen ska gripa tag krävs mer smuts, motstånd och gnissel. De tunna snöflingorna skulle med jämna mellanrum behöva förvandlas till hagel.