Cat Princess firar bomullsbröllop

Den 5e januari 2016, på en födelsedagsfest i en replokal som löper som en röd tråd genom medlemmarnas tidigare band reste sig Cat Princess ur spillrorna.
– Man väntar på att något ska hända men saker kommer emellan, tanken med något nytt var att ta kärnan av det som fungerade i de tidigare banden och bara ta tag i musiken och få något att hända, säger födelsedagsbarnet Robin Åberg.
Tillsammans med Isabelle Friberg på bas, Robert Lanneborn på gitarr och Victor Klint på trummor blandade Robin gitarrslingor och sång med att blicka på texten på en tidvis låst mobil – en situation som inte var hållbar i längden. Men en sliding door öppnades – på samma fest fanns Nils Krång som tog över sången under en låt.
– Det var en liten gamble med Nils men vi körde en låt ihop och det funkade väldigt bra, säger Victor.
När bandet hade alla delar på plats fortsatte smekmånaden och redan helgen efter fastnade bandets musikaliska utsvävningar i ett okänt ljudlandskap på två singlar som släpptes under våren – ”Some Panic” och ”The Sun Also Rises”.
– Vi har ett bra flow i replokalen, förslår någon något ska det provas. Vi tänker inte bli ovänner över en låt och musiken blir mer spännande om alla är med, säger Nils.

Men bandet kunde tidigt ha nått sitt slut. Under ett av de tidigaste repen lät de en rökmaskin gå på högvarv i takt med musiken och replokalen fylldes av riff och rök. Mitt i infernot gick brandlarmet. Efter en rad försök att nå olika larmcentraler gav sig bandet upp för att fråga Friskis amp; Svettis om råd bara för att mötas av ett hundratal huttrande gymmare och fyra brandbilar. En rökridå sänktes över bandet och kanske skulle de bli tvungna att sälja av sin utrustning för att betala för utryckningen.
– Vi förklarade vad som hade hänt och kom undan med en varning, kanske för att vi var ett nystartat band. Vi skulle bara bjuda brandmästaren nästa gång det var fest
Som uppsalaband hör det till att testa sina vingar på de olika nationerna.
– En av våra första spelningar var på Club Kahuna på Uplands, sen har vi spelat på Kalmars också – väldigt roliga upplevelser där det finns utrymme för att testa nytt, säger Isabelle.
I en tid då Uppsalas musikscen är på nedgång fungerar nationerna som en motpol.
– Uppsala kan lätt upplevas som en trött musikstad, det kan bero på närheten till Stockholm där vi spelar och har en publik men studentnationerna fyller ett visst tomrum där det går att experimentera mer, säger Victor.

Under hösten tillbringade bandet tio dagar med att spela in och bo trångt i en studio i Linköping, vilket resulterade i deras första EP.
– Låtarna lät annorlunda när vi gick in i studion där de utvecklades under tiden. Vissa låtar finns i flera bra versioner, säger Isabelle.
– När allt fungerar bra är vi nästan uppkopplade till varandra. Det är spretigt med en röd tråd. Den gyllene mittpunkten mellan seriös och helt jävla galen, säger Nils.
EP:n plockar upp lyssnaren i en bil driven av rytmiska basgångar, dansanta trummor och förföriska gitarrslingor. Omsluten av experimentella synthar, guidas lyssnaren av Nils röst genom ett psykedeliskt landskap, där världar faller isär, trollsländor tar med sinnet på en flygtur och våldet blir offret som förlorar sina skor.
– Musiken har ju den där förmågan att ta med en till en magisk plats, säger Victor.
– Det blir lite filosofiskt och en verklighetsflykt. Jag har känt in texterna och bildat mig en uppfattning över vad de handlar om och gått in i en roll, säger Nils.

Ett år som band är bara början. Mytologiska händelser blandas med musikaliska utsvävningar. Pop-pusslet ligger stabilt och bandet fortsätter att experimentera – en kommande låt utlovar en blandning mellan opium och swing som övergår till explosiv punk.
– Det är ett sätt att avsluta spelningarna med pang