Perfekt recept på platt pojkrock

Uppsalabandet My Heart is a Metronome representerar en genre som skulle kunna beskrivas som pojkrock. En riktigt mustig pojkrock innehåller till att börja med tydliga referenserna till de platta grungerockbanden, typ Creed och Nickelback, vars sångare under det sena 1990-talet gjorde allt för att låta lika nasala och vibrerande som Pearl Jams Eddie Vedder. Ytterligare en ingrediens i pojkrocken är de Mumford and Sons-liknande tjoiga indiefolk-gitarrerna som får en och annan snett leende lyssnare att storögt och käckt guppa med axlarna. Därtill kommer en kombination av uppbyggnad, tempo-skifte, woo-körer och tamburin som nästan automatiskt framkallar sinnebilder från musikvideor där kameran sveper uppåt-bakåt medan bandet spelar på en strand i det nedre vänstra hörnet. Ett perfekt utfört exempel av receptet är ”Diamonds”, första spåret på My Heart is a Metronomes nya EP. En förvisso välproducerad skiva som säkert kan gå hem hos de som faller för receptet. Ledsen om jag verkar cynisk, men jag är inte en av dem.