Sia var skuggdoktorand i två år

Siavoush Mohammadi – Sia, som han kallas – är långt ifrån ensam om sin erfarenhet av att vara skuggdoktorand vid Uppsala universitet. Det som gör honom unik är att han vågar träda fram och berätta sin historia.
– Jag har redan fått stå ut med det här. Men ingen annan ska behöva gå igenom samma sak, säger han.
Hösten 2006 läste han kursen klassisk elektrodynamik för professor Bo Thidé vid Institutet för rymdfysik (IRF) och påbörjade därefter sitt examensarbete hos honom. Ända från början av sin utbildning hade han haft siktet inställt på att doktorera.
– Jag sa till Bosse att det var min målsättning. Han svarade att det absolut skulle gå att fortsätta och doktorera. Självklart insåg jag att det skulle finnas konkurrenter, men jag trodde att det skulle utlysas en tjänst inom det ämne jag tyckte om.
Men inget hände. Sia Mohammadi arbetade vidare på sitt examensarbete och utförde samtidigt andra arbetsuppgifter utan ersättning.
– Forskargruppen hade en massa projekt som jag började hjälpa till med. Det hade inget med exjobbet att göra.

I början av 2008 kom två jobberbjudanden från annat håll: en fast tjänst som systemutvecklare på Telia och en doktorandtjänst i Paris. En annan forskare vid IRF som reagerat över Sia Mohammadis situation mejlade till Bo Thidé:

Det duger inte att lata Sia jobba vecka efter vecka utan ersattning. Han mar inte bra av det och har ett erbjudande om doktorandtjanst i Frankrike sam han valt att avvakta med till forman for oss.

Därefter fick Sia Mohammadi betalt av IRF för sitt arbete under en tid.
– Det började med en fyra månaders anställning som forskningsassistent men Bosse sa att det där är bara en formalitet, resten löser sig, det fixar vi.
I tron att det skulle leda vidare valde han därför bort de andra erbjudandena.
– Det var inte direkt så att jag tackade nej till en heltidstjänst på Telia här i stan eller en doktorandtjänst i Paris för fyra månaders anställning som forskningsassistent. Smartare än så är jag.
När anställningsperioden led mot sitt slut hade han fortfarande inte fått något konkret besked om vad som skulle hända efteråt.
– Det var bara ett par veckor kvar tills mitt kontrakt tog slut och hyran kommer även på sommaren. Så jag sa att ”nu måste du faktiskt fixa det här”. Han svarade att ”det är inga problem. Gå ner till administrationen och säg att du ska fortsätta.”
Anita Andréen Rogelius, som då arbetade vid administrationen, minns att hon tyckte att det var konstigt att den anställde själv kom för att begära ett papper på fortsatt anställning.
– Bo Thidé hade själv kunnat lyfta på telefonluren eller gå en trappa ner.
Hon kunde konstatera att det inte fanns några pengar på det konto varifrån Sia Mohammadi fick sin lön. Ändå förlängdes hans anställning med sex månader. Sia Mohammadi tyckte att det hela var lite lustigt men tog inte frågan om pengarna så allvarligt då.
– Bosse är väldigt karismatisk som person. Och jag var naiv – i början såg jag verkligen upp till honom som en duktig fysiker och lärare. Allt annat borstade jag undan. Nu har man fått en verklighetscheck så det susar om det.

I november mejlade Bo Thidé och berättade att han försökte ordna en reservplan ifall hans ansökan om anslag ”mot förmodan” skulle avslås. Det handlade bland annat om ett samarbete med en viss professor Tito Mendoca i Portugal:

Tito Mendonca sitter faktiskt i telefon just nu fˆr att fˆrsˆska skaka fram pengar till dig

Kort därefter upphörde Sia Mohammadis anställning och han stod nu helt utan försörjning. Han kontaktade själv professor Tito Mendonca och frågade om det fanns någon möjlighet till finansiering i Portugal. Svaret kom som en kalldusch:

As I told Bo during his visit to Lisbon, we are not authorized to take money from existing projects to pay for student grants.

Han försökte allt mer desperat hitta nya vägar, tillbringade två månader hos en professor i USA och sökte två andra doktorandtjänster. Nytt hopp väcktes när han hörde att det kunde finnas en möjlighet till senare antagning till forskarutbildningen i Uppsala, förutsatt att det gick att ordna två års finansiering. Han tog upp saken med Bo Thidé, i närvaro av en annan person vid IRF.
– Bosse sa att han hade motsvarande två års finansiering klar, som kunde användas för mig. Jag frågade vilket konto pengarna finns på. ”De finns inte på IRF, de finns på universitetet, sade han”.
Bengt Edvardsson, biträdande prefekt vid avdelningen för astronomi och rymdfysik, berättar att han har haft ett samtal med Bo Thidé om saken.
– Han frågade mig när det skulle finnas pengar för nya doktorander. Jag svarade att det inte fanns några fakultetspengar under hela 2009.
Sia Mohammadi insåg så småningom att pengarna inte fanns. Han blev allt mer nedslagen och slutade dyka upp på forskargruppens möten. När han förklarade sin frånvaro fick han detta svar från Bo Thidé:

Jag vet inte vad som fick dig att kãnna att det är omöjligt att få UU att inrätta en doktorandtjänst. nbsp; Mitt intryck är att UU har mycket svårt att argumentera emot och jag räknar kallt med att det blir som jag sagt.

Senare förklarade Bo Thidé sin syn på reglerna för finansiering av doktorander:

Det är inte [så] att man normalt får lön för att forska. Den ersättning som en doktorand får är en form av stipendiering som inte kan jämställas med vanlig anställning.

Påståendet kan jämföras med universitetets riktlinjer för forskarutbildning:

Vid Uppsala universitet eftersträvas primärt doktorandanställning som studiefinansiering för studerande på forskarnivå. Utbildningsbidrag kan dock inrättas som studiefinansiering [...] Annan finansiering i form av stipendier eller annan egen finansiering skall användas med återhållsamhet.

Men Sia Mohammadis problem var alltså att han inte hade någon finansiering alls. Bortsett från de två månaderna i USA har han nu inte haft någon inkomst på ett helt år.
– Det kostar att leva. Jag hade lagt undan mycket, men ett helt år från besparingarna – det kostar. Bara hyran blir väl 50 000 – 60 000 kronor.

Till sist kontaktade han Uppsala studentkårs doktorandombudsman Per Löwdin. Det ledde till möten med företrädare för universitetet och snart blev vicerektor Joseph Nordgren inblandad. Situationen har dock inte fått någon lösning. Uppsala universitet och IRF är två skilda myndigheter och enligt Sia Mohammadi har de inte kommit överens om vem som ska ta ansvar för hans villkor.
– Jag förstår fullt ut att universitetet inte vill gå in och belöna Bosses agerande. Samtidigt är det ingen som drabbas hårdare än jag. Lös min situation först, sedan kan ni bråka om vems fel det var.
Det som gör honom mest ledsen är inte de ekonomiska bekymren, utan att ha förlorat den lustfyllda känslan inför forskning.
– Jag intalar mig själv att jag har blivit en bättre människokännare, att jag kan känna igen varningssignaler tidigare nu. Men det känns hemskt att ha förlorat den glädje som jag kände i början. När jag gick till Ångströmlaboratoriet på morgonen och såg den där rosa byggnaden blev jag riktigt lycklig. Det har tagits ifrån mig.
Han har anmält Uppsala universitet och IRF till Högskoleverket, som i sin tur har begärt in ett yttrande från Uppsala universitet senast den 10 februari. Bo Thidé ger inga kommentarer innan yttrandet är färdigt. Universitetsjurist Per Abrahamsson, vicerektor Joseph Nordgren och prefekt Göran Possnert har också avböjt att kommentera fallet i den här artikeln, liksom IRF:s föreståndare Lars Eliasson.

Marta Axner är ordförande i doktorandnämnden vid Uppsala studentkår. Hon anser att Sia Mohammadis fall är en gemensam fråga för Uppsala universitet och IRF.
– Men IRF har ett särskilt tungt ansvar att se till att Sia Mohammadi erbjuds schyssta villkor eftersom Bo Thidé är anställd där.
Och om IRF inte gör det?
– Då måste Uppsala universitet utvärdera sin relation till IRF.
Det är inte reglerna för antagning och finansiering av doktorander som är problemet, menar Marta Axner, utan att vissa professorer helt enkelt struntar i dem.
– Uppsala universitet säger sig ha koll på det här problemet. Ändå händer det gång på gång. Den som bryter mot regelverket måste ställas till svars.
Enligt uppgifter till Ergo är det inte första gången som Bo Thidé engagerar studenter i sina projekt utan att ha säkerställt deras finansiering som doktorander. En tidigare doktorand som disputerade för ett år sedan med Bo Thidé som handledare bekräftar att han under en period befann sig i en liknande situation som Sia Mohammadi. Skillnaden i hans fall var att Uppsala universitet gick in och betalade hans lön när pengarna tagit slut. En annan anonym källa uppger att han på 1990-talet arbetade under Bo Thidé för 3 000 kronor i månaden under ett års tid mot löftet att han så småningom skulle få en doktorandtjänst.