Hemligt då och nu
De första akademiska ordenssällskapen bildades i mitten av artonhundratalet som parodier på det etablerade ordensväsendet. Uppsalaprofessorn Tom Lundin har skrivit boken ”Bland Tunguser Turkar och Trattar – Studentkotterier och studentordenssällskap i 1800-talets Uppsala”.
– För att förstå hur det är idag måste man veta hur det var förr. Grunden var en drift med samhället och en parodi på den allvarliga Serafimerorden och på frimurarna. Under den här tiden började studenterna revoltera lite mot fadersförtrycket och i samma veva började nationerna utvecklas. Sällskapen bör förstås mot de sociala strukturer som rådde då, säger Tom Lundin.
Studenterna var under artonhundratalets mitt uteslutande män. De kom till Uppsala som tonåringar och reste inte hem på helger och lov, varför matlag inordnades. Istället för allmän värnplikt infördes en speciell studentbeväring.
– Det handlade om två veckors beväringstjänstgöring i Uppsala som mest gick ut på att ha kul. Det söps en hel del, men det görs det ju fortfarande. Allt detta sammantaget utgjorde grund till kotteribildningen – löst sammansatta grupper utan regler. En del utvecklades med inval, regler och graderingar till ordenssällskap. Sång, musik och spex var också en grogrund för de framväxande sällskapen, berättar han.
Det hemlighetsmakeri som omgärdar de slutna ordenssällskapen är främst till för de egna medlemmarna, inte för utomstående.
– Ingenting skulle egentligen behöva vara hemligt om det inte vore för gradsystemet. Att veta allt från början är ju inget spännande. Alla ordenssällskap har ett invalsförfarande, man kan inte själv söka sig dit. Gemenskapen är grundläggande och man vill inte släppa in folk som inte är som man själv, som inte har samma värderingar och sinnelag. Syftet är att roa sig själva och inte oroa andra.
Trots att kvinnor har funnits vid universitetet åtminstone de senaste hundra åren är slutna ordenssällskap för kvinnor ovanliga. Det finns damsällskap, och flera av de stora herrsällskapen har systerföreningar, men intresset verkar inte vara lika stort hos kvinnor.
– Det är intressant. Varför är behovet inte lika stort där, är det för att pojkar aldrig blir vuxna? Leklynne och barnslighet är större hos män än hos kvinnor. Sällskapen har inget uttalat syfte att hjälpa varandra framåt och uppåt, men jag kan tro att det uppstår väldigt många informella kontakter. De som söker sig till nationerna och kåren är som regel socialt utåtriktade personer. Universitetet och studentvärlden är en plantskola och det brukar gå bra för de som innehaft höga positioner inom kår och nation. Jag tror att det handlar om avundsjuka när man vänder sig emot sådana här sällskap, säger Tom Lundin.
