Trångt för högskolan i Björklunds portfölj

Vad är viktigast, inflytande i regeringen eller inblick i den akademiska världen? Det är en aktuell fråga när den politiske tungviktaren Jan Björklund nu tar över högskole- och forskningsfrågorna efter fil dr. Tobias Krantz.

Foto: Jann LipkaJan Björklund har mycket annat än högskolan att tänka på.

Utbildningsminister Jan Björklund, FP, får ansvar för högskole- och forskningsfrågorna i den nya regeringen som tillkännagavs den 5 oktober. Hans partikamrat Tobias Krantz lämnar därmed regeringen efter drygt ett år på posten som högskole- och forskningsminister.
– Det finns två sätt att tolka det på. Det ena är att forskningsfrågorna flyttas en trappa upp – Jan Björklund är vice statsminister och sitter därmed närmare makten. Det andra är att det förstås är oroväckande att det inte finns någon minister som helt och hållet jobbar med forskningsfrågor längre, säger Martin Wikström på Naturvetarna.
– Eftersom han har lagt mycket energi på skolfrågor de senaste åren blir det nu kanske mer fokus på forskningen, men det är svårt att avgöra i nuläget, lägger han till.
Martin Wikström skulle helst vilja ha en kombinerad forsknings- och innovationsminister för att få utbildnings- och näringsdepartementen att komma närmare varandra.

Också Uppsala universitets förra rektor Bo Sundqvist, aktuell med boken ”Svenska universitet – lärdomsborgar eller politiska instrument?”, menar att det ger en dålig signal att det inte finns en särskild minister för forskning längre och att det helt enkelt kan bli för många uppgifter för Jan Björklund.
– Risken finns att det blir mest fokus på skolan, lite på högskolan och minst på forskningen. Men låt oss se hur han organiserar arbetet på departementet, det kan vara en fördel att han sitter i det inre kabinettet i regeringen, lägger han till.
Han efterlyser också en rationalisering och förbättring av kvaliteten i grundutbildningen, som han menar har blivit en förlängning av gymnasiet.
– Den utvecklingen blir dock mycket dyrbar för samhället att vända. En möjlig lösning vore att satsa tillkommande resurser på mastersnivån, där studenterna lär sig att formulera ett problem och utveckla det akademiska tänkandet som en förberedelse inför en eventuell forskarutbildning eller arbetslivet i övrigt.
Det ökade intaget av studenter har inte bara tjänat ett arbetsmarknadsspolitiskt syfte utan är även ett sätt för vissa universitetsinstitutioner att finansiera sin verksamhet, speciellt de institutioner där den externa finansieringen av forskningen är låg. Bo Sundqvist menar att alla inblandade parter skulle tjäna på en utredning som ser över formerna och finansieringen av grundutbildningen.

En annan uppgift för regeringen just nu är att se över forskarnas anställningsformer vid universiteten. Som en föjld av propositionen ”En akademi i tiden – ökad frihet för universitet och högskolor” ska nämligen de eftertraktade forskarassistentjänsterna som är det första steget i en karriär som självständig forskare försvinna. Finansieringen av forskartjänster via Vetenskapsrådet (VR) kommer att försvinna helt.
VR avser att fortsätta stödja unga forskare men det är ännu oklart under vilka former detta kommer att ske. Ansökningarna om forskningsmedel kommer precis som tidigare bedömas i internationell konkurrens, något som VR:s generaldirektör Pär Omling hoppas ska bli en motor för universiteten att anställa forskare med mycket hög kompetens.
– Yngre forskare är livsnerven i svensk forskning och vi hoppas att universiteten kommer att tillsätta tjänsterna på ett liknande sätt som vi skulle ha gjort.
Men han är orolig för hur övergångsreglerna kommer att utformas. Regeringen ska utreda hur detta ska gå till och det är alldeles för tidigt för att spekulera i vad som kommer att hända.

Junior Faculty vid Uppsala universitet välkomnar förändringar i det akademiska systemet.
– Men vi är oroliga över vilket stöd som unga forskare kommer att få istället, betonar Karin Stensjö i en diskussion om forskningspolitik tillsammans med Joseph Samec och Peter Dinér.
Ord som frihet, självständighet och oberoende forskning används ofta. Fördelarna med finansieringen genom VR är enligt de tre unga forskarna den breda utlysningen och den oberoende bedömningen av kandidaterna samt att mobilitet premierades. Att inneha en forskarassistentjänst finansierad av VR innebar vetenskaplig integritet och frihet.
– Facket tror att de gör oss en tjänst när vi alla ska få fasta anställningar. Men risken är att färre får möjligheten att vara kvar och utföra självständig forskning. Om alla ska vara biträdande lektorer och sedan lektorer i 40 år finns det inte plats för så många att meritera sig, säger Joseph Samec.
– Vi ser det hela i ett större perspektiv än bara trygga anställningar. Vi vill främja svensk forskning! Banbrytande forskning sker ofta på gränsen till det omöjliga. Om man vill ha denna forskning så måste man vara beredd på att alla inte kommer att lyckas.

Vidare hoppas Junior Faculty att VR har förståelse för unga forskares situation och kan stödja dem på ett bra sätt. Löpande utvärderingar i ett relativt system är något som efterlyses.
– Till exempel borde man dela in forskarna i olika kategorier beroende på hur långt man har kommit i karriären och fördela anslagen i olika potter. De som är juniorer ska konkurrera med andra juniorer och de mer seniora ska konkurrera med andra mer seniora forskare, precis som i idrotten.
Även Martin Wikström menar att universiteten och i synnerhet VR har ett stort ansvar att värna om den fria forskningen.
– Det är viktigt att inte allting blir strategistyrt – helt nyskapande forskning måste också få komma fram.
Som exempel jämför han årets nobelpris i medicin, in vitro-fertiliseringen, som är ett resultat av målinriktad forskningsverksamhet, mot kemipriset som är resultatet av ren grundforskning men inte mindre användbart för det.