Foto: Ida NordenhemTentsalasalarna på Polacksbacken och Bergsbrunnagatan har sedan ett par år tillbaka glasrum för studenter med behov av att tentera enskilt. Men hur enskilt är det egentligen om studenter känner sig utstirrade, undrar Aino Gröndahl, jämlikhetsansvarig på Uppsala studentkår.

"Glasburarna” i tentasalarna får kritik

De inglasade rummen avsedda för tentaskrivande studenter med behov av särskilt stöd, får kritik. Ett skrivcenter lyfts fram som något som skulle kunna förbättra tentamensmiljön.

Foto: Ida NordenhemAnna Ehrenborg.

Foto: Ida NordenhemGlasrummen i tentasalarna är 8 kvadratmeter stora och rymmer 2 personer.

"GLASBURARNA"

De enskilda rummen i tentamenslokalen på Polacksbacken byggdes 2010, medan de på Bergsbrunnagatan byggdes år 2011.Glasrummen i tentasalarna är 8 kvadratmeter stora och rymmer 2 personer.

Innan glasburarna byggdes fick studenter med behov av särskilt stöd inom teknisk- naturvetenskapliga fakulteten sitta i diverse lediga rum runt om på Ångströmlaboratoriet och ”vaktas” av studievägledarna som fick springa mellan rummen för att övervaka studenterna. Den situationen var enligt samordnare Ylva Hedstrand ”ohållbar” och  därför byggdes glasburarna.

Höstterminen 2012 fick Ylva Hedstrand ta emot ovanligt många mejl från studenter med synpunkter på ”glasburarna”.
– De säger att de känner sig uttittade och obekväma och blir stressade av att sitta där. Men det är högst individuellt, vissa tycker att glasburarna fungerar jättebra, säger Ylva Hedstrand, samordnare för studenter med behov av särskilt stöd inom teknisk- naturvetenskapliga fakulteten.

”Glasburarna”, som studenterna syftar på, är de inglasade små rum som finns i tentasalarna på Polacksbacken, Bergsbrunnagatan och Gimogatan. De är avsedda för studenter med olika typer av funktionsnedsättningar, exempelvis ADHD, dyslexi, tvångssyndrom eller koncentrationssvårigheter. De enskilda rummen är placerade längst bak, längst fram eller längs med ena långsidan av tentasalarna. Poängen är att man där ska kunna skriva tentan helt ostört.
– Men syftet försvinner om studenterna känner sig utstirrade. Då är det ju inte längre ett enskilt rum, säger Aino Gröndahl, jämlikhetsansvarig på Uppsala studentkår. Hon har haft samtal och möten med berörda studenter i universitetets nätverk Dyslektikerna och SNPF – nätverket för studenter med NPF och andra liknande svårigheter.

Anna Ehrenborg, som pluggar molekylär biologi, skriver tentor i glasrummen eftersom hon har dyslexi och behöver extra lugnt omkring sig.
– Det var jättejobbigt till en början. Alla tittar på en. Jag hade inte planerat att berätta att jag har dyslexi, men folk frågar ju varför man sitter i den där glasburen, så det blev oundvikligt.

Obehaget för glasrummen har lett till att vissa studenter avstår från att sitta där, för att istället skriva med 200 andra studenter i den stora tentasalen – trots att de förmodligen skulle göra bättre ifrån sig i de enskilda rummen. Detta ser Aino Gröndahl och Ylva Hedstrand som ett problem.
-– Konsekvensen av att de inte trivs i tentamensmiljön blir att det presterar sämre. Studenter med tvångssyndrom kan ha behov av att gå upp och röra sig var tionde minut, hur lätt är det i en sal med 200 andra studenter? Det blir jobbigt för alla, säger Aino Gröndahl, och fortsätter:
-–  Det här handlar inte alls om att vissa studenter ska specialbehandlas, utan att alla i så stor utsträckning som möjligt ska ges lika möjligheter att studera utifrån sina respektive olika förutsättningar.

Aino Gröndahl, Ylva Hedstrand och inblandade studenter är överens om att det ideala vore en stor lokal avsedd bara för enskilda rum. Ett detaljerat förslag på en byggnad med bland annat sådana rum, ett tentamenscentrum, fanns förra året, berättar Heléne Andersson, tentamenssamordnare vid Byggnadsavdelningen. De enskilda rummen skulle, förutom att placeras i en helt egen sal, utrustas med speciella syn– och hörselhjälmpmedel och anpassade datorer. Men av ekonomiska skäl avslogs förslaget av universitetsledningen.
– Fördelen med ett tentamenscentrum är att studenter med behov av särskilt stöd då skulle slippa sitta i samma rum som sina kursare, om de inte vill det. En sådan lokal skulle dessutom kunna skapa ökad trygghet – studenterna skulle alltid tentera på samma plats, säger Heléne Andersson, och förklarar att man sedan en tid tillbaka arbetar med att ta fram ett nytt förslag.
 – Vi skulle vilja bygga ett skrivcenter i mindre omfattning, med cirka 15 enskilda rum, i en redan befintlig lokal på ett campusområde. Dock är inga beslut om detta fattade.

Går det att göra någon alternativ lösning innan skrivcentrat är färdigt – exempelvis frostat glas och en tentavakt som sitter och vaktar i glasrummen? 
– Det här är en fråga om rättvisa och jämställdhet. Studenterna ska gentemot varandra känna att alla övervakas i fuskförebygande syfte på lika villkor. Frostat glas ger inte insyn, vilket krävs eftersom tentavakterna måste kunna se så att ingen fuskar. Att en tentavakt skulle sitta i samma rum som en enskild student är naturligtvis en resursfråga och säkert också en fråga om hur det skulle kännas för studenten med sådan övervakning.

Men är det bekymmersamt att många känner obehag av att sitta i de rum som är avsedda för studenter i behov av särskilt stöd?
– Absolut, det är inte tillfredställande på något sätt att de inte känner sig trygga i sin tentamensmiljö. Vi på den centrala tentamensadministrationen efterfrågar tydliga riktlinjer för att på bästa sätt kunna erbjuda studenter med funktionsnedsättningar en bra och fungerande miljö.