Foto: Rebecca Borsiin”Du vill visa att du klarar av uppdraget du valts till ”.

Dåliga arbetsvillkår

De jobbar för studenternas bästa, men tar inte hand om sig själva. Arbetsmiljön för landets kåraktiva måste förbättras, var budskapet i debattartikeln ”Något är ruttet i den svenska kårvärlden”. Men vad kan göras? Ergo talar med tidigare kåraktiva med erfarenhet av psykisk ohälsa.

Relaterade artiklar

Stresspedagogen: "Inte hälsosamt att hålla masken". Elisabeth Nilsson på Studenthälsan förespråkar öppenhet, att man talar med varandra om stress.
Debattartikel. Sveriges studentkårer måste börja prata om arbetsmiljö, skriver fyra personer med erfarenhet av heltidsarbete för studentkårer i Lund, Göteborg och Uppsala.

Ett år har man på sig att förbättra studiesituationen för studenterna. Ett år att ”rädda världen”, som Jonas Boström uttrycker det. Han har många år som kåraktiv bakom sig, bland annat posten som vice ordförande på Uppsala studentkår 2009-2010. Han var också den som tog initiativet till debattartikeln som publicerades i Ergo nr 1 2013.
– Jag vill peka på ett problem som funnits länge och som fortfarande finns, få folk att börja prata om elefanten i rummet.

Jonas Boström minns 50-60 timmars långa arbetsveckor, tidiga mornar och sena kvällar.
– Som vice ordförande är man förtroendevald och har inga reglerade arbetstider. Man vill visa sig duktig och hinna med så mycket som möjligt. Ökar du volymen lite hela tiden så märker du inte att den blir väldigt hög till slut, säger han.

Camilla Georgsson, som förra året var ordförande för Sveriges förenade studentkårer, SFS, och innan dess heltidsarvoderad för StuFF – kåren vid Linköpings universitet, har liknande erfarenhet.
– Det som varit en hobby blir plötsligt ens jobb. Du stämplar aldrig ut. Studenter som kanske inte har någon arbetslivserfarenhet ska med ens ansvara för budget och arbetsledning. Det blir stressigt, säger hon.

Jonas Boström och Camilla Georgsson talar om en hetskultur i kårvärlden där det finns en status i vara längst kvar på kontoret. På facebook och twitter heter det inte sällan ”klockan är 22 och jag går hem från kontoret” eller “styrelsemöte ikväll igen”, bland kårengagerade. Camilla Georgsson minns att det lätt blev en slags tävling.
– Man kunde få handlingar mejlade till sig klockan 23 på kvällen. ”Jobbar de till 23 borde jag kanske också göra det”, tänkte man.

Hetskulturen på kårerna uppmuntrar inte till en dialog om psykisk hälsa. Det gör emellertid inte heller kulturen i samhället, är de överens om.
– Du vill visa att du klarar av uppdraget du valts till. Personliga problem pratar man inte om, säger Jonas Boström.

Också Christoffer Ivarsson,
som för två år sedan var ordförande för LUS, paraplyorganisationen för kårerna vid Lunds universitet, menar att hälsan inte är något man reflekterar över. Han berättar att han blev ännu mer stressad de få gånger någon undrade hur han mådde.
– Alla är stressade och ska vara det. Det är normaltillståndet, säger han.

När Jonas Boström inte längre kunde koppla av i sitt eget hem, när Camilla Georgsson vaknade upp med huvudvärk för femtioelfte gången och när Christoffer Ivarsson inte kände någon som helst arbetsglädje och slappnade av genom att dricka alkohol hemma på kvällarna, började de inse att något inte stod rätt till. För Jonas Boström slutade det med sjukskrivning i ett par månader och avsägning av uppdraget. En ny vice ordförande tillsattes. Camilla Georgsson var nära en utmattningsdepression. Christoffer Ivarsson slutförde sitt uppdrag och blev strax efter diagnostiserad med djup depression. Någon tanke på att sjukskriva sig under ordförandeskapet fanns aldrig, menar han.  ”Vem skulle då ha gjort mina arbetsuppgifter?”

För Jonas Boström blev det tydligt att kåren ”inte hade den blekaste aning ” om hur man skulle hantera en utbränd heltidsarvoderad. Flera påminnelser krävdes innan kåren sjukanmälde honom – så att han kunde få ut sjukersättning från Försäkringskassan. 
– Jag fick intrycket av att man inte brydde sig om min personliga hälsa. Vi tar in en ny och struntar i honom, det var den känslan kårens agerande gav.

Hur ska kårer göra för att leva som de lär? Tydliga och uppdaterade riktlinjer som beskriver hur man ska agera när någon mår dåligt är nödvändigt, menar de intervjuade. Men mer, långsiktligt arbete, krävs.  
– Attityden måste förändras. I stället för att belöna någon som sitter och arbetar till sent bör man fråga hur den egentligen mår. Man bör också hjälpa varandra att prioritera och våga säga nej till saker, säger Camilla Georgsson, som i efterhand utvecklat en egen tumregel:
– När du känner att du inte har tid att träffa kompisar, träna eller titta på tv – det är då du måste göra det. Du behöver ventiler som minskar stressen.

Som förebyggande åtgärd nämns utbildning – att låta kåraktiva gå en kurs i exempelvis stresshantering.  Jonas Boström  tror på tidrapporter – att engagerade dokumenterar sitt arbete. Halkar det oroväckande ofta över 40 timmars arbetsveckor bör man definitivt reagera. 

Christoffer Ivarsson är kritiskt och ser ingen ljusning. Enligt honom är det svårt att komma ifrån det faktum att kåren som organisation  är uppbyggd på att studenter sliter i ett år, får sommaren att vila upp sig på, och byts ut mot nya studenter som är ”jättepepp” på att förändra.  
– Det finns alltid studenter som vill engagera sig, så det här kommer att fortsätta i evighet. Det går inte att komma runt, säger han.

Han menar dock inte att man ska ”kasta upp händerna i luften och göra ingenting”.
– Det är klart man ska fortsätta diskutera arbetsvillkoren. Men så länge organisationen är personberoende så går det inte att få till en bestående förändring. En del uppbyggda rutiner fungerar för vissa men inte för andra,  och en del bryr sig inte alls. Då faller rutinerna i glömska.

Huvudansvaret för kåraktivas arbetsmiljö är den aktuella ordföranden och dess styrelse. Här ser Christoffer Ivarsson återigen ett bekymmer.
– Det är alltså ideellt arbetande studenter som är illa utrustade för att arbetsleda som ska ansvara för arbetsvillkoren. Man kan aldrig räkna med att de ska lyckas fixa en perfekt organisation.
De Ergo talat med har – förutom att de drabbats själva – flera kollegor som också hamnat i psykisk ohälsa.

Någon statistik på hur många kåraktiva som bränner ut sig finns inte. Här måste kårerna bli bättre, menar Jonas Boström.
– Det är viktigt att de anmäler en utbränd kåraktiv som den arbetsskada det faktiskt är.
– Varje utbränd engagerad är en enskild händelse. Men lägger man ihop flera enskilda händelser ser man en trend som är svår att bortse från, fortsätter han. 

Trots att engagemanget i kårvärlden ledde till psykisk ohälsa är Jonas Boström, Camilla Georgsson och Christoffer Ivarsson på det klara med att uppdragen samtidigt betytt mycket och varit väldigt lärorika. Det går även att hitta tillbaka till glädjen i det som en gång orsakade stressen: Alla tre är idag på olika sätt engagerade i studentrörelsen eller  i ideell verksamhet.