Var brister kvaliteten?
Ett argt mail kommer in till universitetets språkverkstad i början av vårterminen. Avsändaren upplever sig inte få tillräcklig hjälp med sin uppsats, som behöver språkgranskas för att kunna godkännas. ”Kan inte en svensk med utländsk bakgrund plugga på Uppsala universitet?” frågar studenten, och fortsätter: ”Det här är ytterst diskriminerande”.
Det skulle kunna avfärdas med det en intervjuad i tidningen Universitetsläraren (nummer 5 2013) beskriver som ”[s]tudenter som blir bestörta och kränkta av kritik och av att inte få ’hjälp’”.
Men det är för enkelt. För vems fel är det att uppsatsen inte kan godkännas? De röster som ropar på höjda antagningskrav till universitetet och som säger våga underkänna; de borde ju också säga åt den här studenten att den inte hör hemma här. Men hur går det då med den breddade rekryteringen som alla talar så gott om?
Vi börjar hur som helst med Hanna Enefalk, Uppsalalektorn i historia som vid det här laget blivit något av en rikskändis i debatten:
Tillsammans med en rad andra universitetsanställda skriver hon i början av året en debattartikel i UNT med rubriken ”Våra studenter kan inte svenska”:
Orsaken till att vi nu väljer att gå ut i offentligheten med ett veritabelt nödrop är att studenterna inte längre har det redskap som är nödvändigt för att över huvud taget kunna ta till sig humanistisk vetenskap: språket.
– När jag kom tillbaka och undervisade efter att ha forskat en period slogs jag av hur många som verkligen hade grava problem med svenskan. Det var bara några få som hade en fullt fungerande grammatik, säger hon.
Efter att ha hört sig för bland kollegorna insåg hon att upplevelsen inte var unik; den språkliga nivån hade verkligen försämrats, berättar hon. Inte bara på så vis att de svagaste studenterna blivit svagare, menar hon, utan att nivån generellt sjunkit.
– De bästa har också blivit ett snäpp sämre. Man använder orden fel – grundbulten sitter löst, säger Hanna Enefalk, som beskriver dagens studenter som en ”katastrofgeneration” som inte fått tillräckliga verktyg under skoltiden för att klara högre studier.
Hanna Enefalk skyller emellertid inte någonting på den breddade rekryteringen som ökat andelen studenter med annat modersmål än svenska. I artikeln görs snarare motsatsen:
… Tvärtom märker en hel del av våra studenter med invandrarbakgrund ut sig genom att ha ett bättre grepp om svensk grammatik än studenter med svenskklingande efternamn.
Hanna Enefalk vill inte heller att debatten fastnar i att skylla på skoleleverna eller universitetsstudenterna, i att beskriva dem som bortskämda, vilket hon ibland menar görs.
– Skulden måste ligga på grundskolorna, men dit vill man ju inte heller peka finger. Ansvaret är inte de enskilda lärarnas utan beslutsfattarnas, säger hon.
Problemet finns hur som helst nu. Hur ska det lösas?
– Ja, hur? frågar sig Hanna Enefalk. Det som behövs är resurser, men vad gör man med de som redan gått i en kvaddad skola men fått godkända betyg och kommit in på universitetet?
Frågan är retorisk, men en del lösningar finns. Ad hoc-lösningar, som Hanna Enefalk beskriver dem.
I Uppsala universitets handlingsplan för breddad rekrytering står att språkverkstaden är en viktig del i arbetet. Stödåtgärder som denna ska marknadsföras i kurskataloger och informationsmaterial för att fler ska våga ta steget att söka sig till högre utbildning, står det. Kanske är det just vad studenten i det inledande exemplet vågat.
Elisabeth Åman, som arbetat elva år på språkverkstaden vid Stockholms universitet konstaterar att ”den breddade rekryteringen varit framgångsrik”.
– Ett resultat är att vi har många fler studenter med svenska som andraspråk och/eller kommer från studieovana hem.
Hon säger sig känna igen problemet med studenter som antagits till högre studier men som sedan haft svårigheter att ta sig igenom dem.
– Många studenter har ett slutbetyg men inte faktiska kunskaper som motsvarar det, och då uppstår problem, säger hon, och fortsätter:
– För att tala klarspråk måste man fundera över det här med snällbetyg, och över hur man förbereder för övergången till högre studier. Många studenter får kämpa med att läsa och förstå kurslitteraturen, och de har alltför liten erfarenhet av att skriva texter.
Att det sedan kan upplevas som orättvist ur ett studentperspektiv har hon förståelse för. Men att ta över lärandeprocessen är inte heller önskvärt.
– Det språkverkstaden får göra är att ge hjälp till självhjälp. Vi ger förslag på förbättringar men tar inte över.
Hade det varit bättre om ni kunde göra det?
– Absolut inte. Vi vill inte ta skrivprocessen ifrån studenterna. Skrivandet är en av grundpelarna i själva lärandeprocessen. Arbetsgivarna förväntar sig också att en examen står för en viss språklig nivå, självständighet och så vidare.
Bland de studenter vars brister i svenskan beror på att de inte har språket som modersmål, har ofta fått för lite tid på sig att förvärva de förkunskaper i svenska som krävs, menar Elisabeth Åman.
– Det finns krafter som strävar efter att göra utbildningen i svenska så kort som möjligt. Det finns studenter som gjort svenska för invandrare på några månader, sen svenska A och B på distans.
– Det är väldigt olika hur de sedan väljer att göra. En del inser att svenskan inte är tillräckligt stark och tar studieuppehåll för att läsa mer svenska. De har den självinsikten att de inte kan visa sin fulla potential med den nivå de har idag, säger Elisabeth Åman som dock inte vill lägga för stort fokus på den här gruppen
– Även bland modersmålstalare är problemet stort, poängterar hon.
Sonja Entzenberg har arbetat vid Uppsala universitets språkverkstad i tio år. Hur mycket stöd studenterna ska få beskriver hon som en ”svår fråga som diskuteras mycket” bland de anställda. Liksom vid andra lärosäten ges ”hjälp till självhjälp” snarare än språkgranskning eller korrekturläsning. Tumregeln är att det går att få handledning på samma text tre gånger, och då inte en hel uppsats utan snarare några sidor.
En del i utmaningen idag tycker Sonja Entzenberg ligger i att gymnasiebetygen inte korresponderar med de verkliga kunskaperna hos studenterna. Det finns ett glapp mellan gymnasieskolan och de högre studiernas krav.
– I och med den breddade rekryteringen får vi studenter som har olika bakgrundskunskaper. Det ställer nya krav på oss som arbetar vid universitetet och alla lärare är inte förberedda på det, säger hon.
Att lägga hela ansvaret på språkverkstäderna att stödja studenterna så att de klarar sig igenom studierna är inte heller rimligt, resonerar hon.
– Rent utbildnings- och utvecklingsmässigt tror jag inte vi hjälper någon genom att korrekturläsa hela texter. Det är inte så enkelt. Att socialiseras in i det akademiska är en längre process som sker genom läsande och skrivande. Ett akademiskt språk tar tid att få.
Om de erfarenheter som lyfts fram i debatten ger en rättmätig bild av situationen är Sonja Entzenberg osäker på.
– Jag förstår frustrationen, men delar inte hela analysen som de gör. Vad mäter vi mot när vi säger att det blivit sämre? Vår allmänna känsla?
Oavsett, resonerar hon, måste högskolan nu utgå från de studenter som finns. Studentgruppen är heterogen och en del behöver mer stöd än andra.Att säga ”studenterna har blivit sämre” är att göra det för lätt för sig, tycker Sonja Entzenberg.
– Man har alltid sagt så. Och det går alltid att vända på det – vad håller vi för kvalitet?
Högskoleverket (numera Universitetskanslerämbetet) utvärderar lärosätenas utbildningar. Sedan år 2011 är utbildningarnas resultat i fokus, vilket riktar uppmärksamheten mot studenterna: Högskoleverket granskar alltså i vilken utsträckning studenternas faktiska studieresultat motsvarar de förväntade studieresultaten, förtydligas det på myndighetens hemsida.
Studentfokus märks av i hur respektive fakultet där en utbildning fått omdömet ”bristande kvalitet” förklarar sig: utbildningen håller låg kvalitet för att studenterna är dåliga, kan det låta. I samhällsvetenskapliga fakultetsnämndens ansökan om pengar för att avhjälpa brister i utbildningarna i utvecklingsstudier står till exempel:
Likväl kvarstår problem som bl.a följer av utbildningens heterogena studentgrupp, dvs. att vissa studenter har bristande förkunskaper medan andra redan har goda eller mycket goda förkunskaper.
Fakulteten skriver att de vill satsa på pedagogisk utveckling för att möta behoven. Därefter kan vi läsa:
Utöver dessa åtgärder bedömer vi att ytterligare resurser behöver läggas på antagningsförfarandet för att säkerställa att vi får in ”rätt” studenter på utbildningen. (…)
För att säkerställa kvaliteten i de utbildningar som fått omdömet bristande kvalitet har instutionen vidtagit en rad åtgärder: behörighetskraven för avancerade studier i utvecklingsstudier har skärpts. Bland åtgärderna finns alltså; färre platser i och med att ämnesområdet nu plockas upp i universitetets politices-utbildning (med mycket höga antagningspoäng) som inte utökas med lika många platser som de som försvinner. Därutöver har behörighetskraven skärpts.
Den här sortens problemformulering – studenterna drar ner kvaliteten – är någonting som Erik Arroy, orförande för Sveriges förenade studentkårer, SFS, vänder sig emot. Han tycker debatten haft fel fokus när den mestadels handlat om hur dåliga studenterna håller på att bli. De som kritiserar kvaliteten inom högre utbildning saknar ofta bevis, säger han.
– Det är generellt oroväckande i den här debatten: evidens för argumenten saknas. Hörsägen och enskilda lärares vittnesmål ligger till grund för slutsatser om det aktuella läget.
Högskolepedagogiken har hamnat i skymundan i debatten om kvalitet, menar Erik Arroy, som inte vill lägga hela ansvaret för att lära sig på studenterna själva.
– Högskolorna måste möta upp och vägleda genom studierna med god pedagogik.
I en nysläppt rapport, Studenterns lärande i centrum – Sveriges förenade studentkårer om pedagogik i högskolan, ger organisationen sin syn på (bristande) kvalitet. Problemet som målas upp är en snedvriden syn på vad som är viktigt på universitetet – där god pedagogik nedprioriteras. Utbildningsministern är inkonsekvent i sitt intresse för pedagogik, tycker Erik Arroy.
– Brister i grund- och gymnasieskolan blir ständigt belysta – men för högskolepedagogik finns ett stort ointresse, säger han och fortsätter:
– Det lönar sig för lite att som högskolelärare sträva efter att bli en bra pedagog, jämfört med hur det belönas att försöka bli en bra vetenskapsperson.
Om vi accepterar premissen att studenternas förkunskaper faktiskt har försämrats, menar Erik Arroy, så handlar det till stor del om gymnasieskolans tillkortakommanden. Och även här är regeringen en del av problemet, tycks det. Gymnasieskolan har helt enkelt blivit studieförberedande i allt lägre grad.
– Det är ingen hemlighet att den politiska majoriteten idag har en annan syn på gymnasieskolans uppgift än tidigare, säger han.
Högre antagningskrav till utbildningarna skulle alltså bara ”möjligen bota symptomen” på sjunkande kvalitet, om den finns. Det är ingenting som SFS driver. Däremot riktar de gärna krav åt andra håll:
– Vi måste ställa krav på de som utformar och tillhandahåller utbildning, säger Erik Arroy.
Vad gäller breddad rekrytering kan den inte i sig vara dålig, betonar han. Uppstår problem på grund av breddad rekrytering är det istället en fråga om dåligt anpassad pedagogik.
– Man gör det enkelt för sig genom att förklara kvalitetsbrister i högre utbildning så. Det är en elitistisk inställning som vi bestämt vill avfärda.
